Det finns musik som aldrig spelas på radio. Den kanske gjorde det en gång i tiden, kanske gjorde den aldrig det. Här följer rekommendationer om musik som vi tycker är kriminellt bortglömd. Vi blåser bort dammet och sätter den virtuella nålen på skivspelaren.

Karin Lillbroända har rotat i det som andra kallar ”skräpmusik” och berättar om den R&B som öppnade hennes ögon för hiphopen. Läs här.

---

The Firm Star Trekkin’ (fenomen)
Två veckor som etta i Storbritannien. Framröstad som årets bästa och sämsta singel i Smash Hits läsaromröstning 1987. Lerfigurer. Flygande pizzor. Alldeles för bortglömd. (Ola Andersson)

---

Decameron My Shadow (skiva)
Det ultimata beviset på att första plattan alltid är bäst. Nu lyckades förvisso Decameron bara prångla ut ett album, men det resulterade i prima death metal med nyanser av black. Inget ont om Dissection och deras status, men det borde ha varit Decameron. (Mats Guldbrand)

---

The Cedars (alt Sea-ders) (band)
Jag skrev om The Cedars i mars sammanfattning men det här kan inte hamras hem hårt nog. The Cedars är ett av världens mest tragiskt bortglömda band. De började som Top 5 i Libanon runt 1964, två år senare hade de blivit The Sea-ders. Deras första singel Thanks A Lot/Better Loved släpptes i Libanon 1966. Det blev snabbt en hit och snart blev de kontaktade av Decca och erbjudna att komma till London. Ett smart drag kan tyckas då den brittiska popen just då gärna blandade in österländska rytmer. Deras första Deccasingel blev Thanks A Lot/Undecidedly 1967. Singeln kom aldrig in på topplistorna men Decca gick ändå vidare med ett EP-släpp. De tidgare tre låtarna återpublicerades tillsammans med Cause I Do Care. Den pressades bara i ett fåtal ex och är nu en raritet.

1968 hade de blivit The Cedars och nästa singel blev två fulländade poplåtar For Your Information/Hide If You Want to Hide. Världen var uppenbarligen inte mogen för denna briljans då ingenting hände med den. För den tredje och sista singeln tog Decca in låtskrivare utifrån som skrev I Like the Way och I Don’t Know Why. Också detta en flopp. Nu hade Decca fått nog och tog sina händer från The Cedars. De fick sitt kontrakt rivet och skickades en ordentlig räkning för studiotid. Urfattiga var de tvugna att lämna London för Beirut, sina älskade instrument var de tvugna att lämna kvar. Sedan försvann de. Det här hade varit ett fullkomligt deprimerande slut om det inte var för att de ett år senare fick succé med For Your Information i Turkiet. Vi fick ett ovärdeligt arv på åtta låtar som fortfarande är sjukt jävla bra. (Marie Lindström)

---

Jacques Dutronc
Fransk musik på 60- och 70-talet förknippar de flesta med Serge Gainsbourg. Hans genialiska musik och skandalomsusade liv är nog den största sannolikheten till kännedomen av just honom.
Jacques Dutronc är den mångfacetterade konstnären som står sig minst lika bra som Gainsbourg och är en av pionjärerna, av det vi idag kallar för garagerock. På Black Lips Let It Bloom återfinns en av Dutroncs briljanta låtar, Hippie Hippie Huoorah. Vilken är bäst? I detta, som i så många gånger förr, är originalet bäst. (Oskar Dohrmann)