Den första minuten av Qui Dorm, Només Somia skulle egentligen räcka för att definiera Deerhoof.

Klangrymder från andra världar som bryter till svajig gitarrekvilibrism ovanpå ringande strängspel som bryter till en långsam märklig blues och Satomis mjuka sång på ett språk jag inte förstår som spelas samtidigt som en speldosa öppnats.

Deerhoof är alltid all over. Men det känns inte heller utstuderat. Om jag måste beskriva känslan så skulle det vara avsaknad av impulskontroll, men det stämmer inte heller då de är exakta som perfektionister i sitt uttryck.

Offend Maggie kändes lite tom. De hade släppt ganska mycket på några få år och landat i något de inte verkade trivas i. Så de lade till en ny gitarrist igen och gjorde deras högljuddaste album hittills. Men det verkar varit mer katharsis än en ny riktning.

Här på Deerhoof mot ondskan koncentrerar de sig istället på attack och försvar. Ömsom hårt som metal i korta stunder för att sedan bytas mot den sötaste popmelodi. Det är i dualiteten styrkan finns. Dynamiken.

Och i Greg Saunier förstås. Jag förstod inte det på riktigt förrän jag såg Deerhoof live. Jag trodde Deerhoof var ett ganska jämlikt band där varje beståndsdel var en lika viktig pusselbit. Det kan verka så nämligen där styrkan verkar komma från lika från gitarrer, elektronik, Satomis sång och trummorna. Men när jag såg dem live var det omöjligt att inte slås av energin som strålade från Greg. Och när jag nu hör på såväl Deerhoof vs Evil som en äldre skiva hör jag Gregs energi även här. En fantastisk trummis och kapellmästare.

Deerhoof bryter kanske inte ny mark när de slåss mot ondskan, men det beror mest på att de redan varit över allt. Här tar de istället en tydligare stans, med fötterna på en drejskiva som snurrar dem runt runt runt mot alla fronter samtidigt.

Det goda vinner alltid. Bara lite lite i taget. Men ändå.

Super Duper Rescue Heads

Tillsammans med Busdriver har Deerhoof spelat in en version av I Did Crimes for You.