Efter att ha spenderat flera kvällar i rad framför SVT och deras The Rolling Stones-dokumentärer, med Martin Scorseses livedokument Shine a Light som klimax i söndags, ter det sig än mer naturligt att dra paralleller mellan Mick Jagger & co och Mike Ness och manskap. För det kan vi ju avhandla direkt: Social Distortion är egentligen inte ett Band, det är ett band som dikteras av herr Ness.

Likheterna yttrar sig i en okomplicerad rockkuliss som inte ändrat skepnad sedan tidernas begynnelse. Typ. Social Distortion har skapat sig en egen nisch i punklandskapet genom idogt arbete, benhård disciplin och en övertygelse – att de hittat rätt nisch, en som fungerar. Det har de obönhörligen.

Redan innan jag hört en enda ton av nya Hard Times and Nursery Rhymes visste jag hur den skulle låta. Ett nytt släpp med Social Distortion är som att komma hem. Borta är de något naiva tongångarna från Mommy’s Little Monster eller Prison Bound och efterhand har ett mognare sound vuxit fram, ett ljudlandskap som cementerades med fantastiska White Light White Heat White Trash. Det är rock som inte sticker ut och som följer de flesta mallar. Det är rock som trots detta ändå greppar tag i mig.

För trots att jag vet att temat i exempelvis Still Alive, som syftar på Ness’ förflutna med drogmissbruket och motgångar med dödsfall i bandet, ältats flertalet gånger innan så har jag inga problem med det. Jag vet att jag borde tycka det skulle stå mig upp i halsen vid det här laget – det gör det inte. Jag tror det beror på att det framförs med en sådan genuin uppriktighet. Och jag är övertygad om att valfritt Bruce Springsteen-fan skulle hålla med mig, om de bara vågat inse sanningen. För den svider.

Hard Times and Nursery Rhymes bjuder med andra ord inte på några överraskningar, bortsett från att Mike Ness här även satt sig i producentstolen. Det är en skiva som innehåller höga berg och djupa dalar, en mellanskiva. Ösiga Gimme the Sweet and Lowdown och och singeln Machine Gun Blues är de två spår som knyter an till bandets åttiotalsmaterial med en lite mer oslipad framtoning, en approach jag tycker bandet borde hänge sig åt på det stora hela.

Det finns också ett par låtar som stryker medhårs och inte på det bra sättet. Det blir lite för mycket sliskighet och en hemmablindhet som inte är till bandets fördel. Men, på det stora hela – det är ett välkommet återtåg.