Tre år efter senaste släppet Might as Well Live släpptes så i år Gooey, Last Days of Aprils sjunde skiva i fullängdsformatet.

Bandet, som i mångt och mycket är synonymt med Sigtunasonen Karl Larsson, visade upp en mer finstämd sida som imponerade på tillnärmelsevis samtliga ur recensentkåren. Jonas Appelqvist skrev så här i oktober:

Idag skriver vi 2010 och 90-talsklingande titeln Gooey ligger för avhandling. Det står tidigt klart att detta är det mest mångfacetterade albumet i Last Days of Aprils katalog, kanske i konkurrens med Ascend to the Stars och Larssons känsla för smittande melodier och låtstrukturer är intakt.

Efter lång betänketid återkom den gode Larsson med svar på våra julkalenderfrågor:

Vilket är årets album? 
Väntar fortfarande på det… Om jag måste säga något: Sweet Apple Love & Desperation eller Brant Bjork Gods and Goddesses.

Vad kommer du att minnas från musikåret 2010?
Sweet Apple och Roky Erickson löser av varandra på samma scen i Austin, Texas. Eller Serena Maneesh som hade högst ljud i världen.

Vad ser du fram emot 2011?
Ska bli kul att få börja turnera igen. Svinigt kul!