Det är väldigt lätt att ta Jonas Kullhammar för given. Så självklar har hans plats på den svenska jazzscenen blivit att jag kan glömma att berätta att hans kvartett släppt ännu ett fantastiskt album. 

Ändå skulle det bli så tomt utan honom. Och trots att boxen gav en ödesmättad föraning om att nu är det över, nu är det nog. Räckte det inte somincitament att skriva om kvartettens senaste erbjidande, Från och med herr Jonas Kullhammar. 

Jag borde veta bättre. Alla som envisas med att prestera lite över det man rimligtvis kan förvänta sig efter lång och trogen tjänst förtjänar uppmuntran och hyllning.

Jag vill skriva att Kullhammar blåser sin saxofon mjukare och mer harmoniskt den här gången, men i samma stund som jag tänker tanken bräker han på lika hårt som någonsin förr. Men visst utmärker sig ändå ett par spår som några av de lättaste och ljusaste kvartetten någonsin släppt ifrån sig. Bredden och dynamiken i helheten är med andra ord större. 

Torbjörn Gulz piano är en lika självklar och fri sparringpartner till Kullhammars saxofon som någonsin tidigare. Torbjörn Zetterbergs bas och Jonas Holgerssons trummor garanterar rytmen och svänget med samma självklara pondus som alltid.

Allt är med andra ord som vanligt, bara lite mer. Det finns väl inget att anmärka på i det.

Och för att inte glömma att tacka ordentligt tänker jag göra slag i saken och teckna den där prenumerationen på Moserobie-släpp jag så länge funderat på. Så Jonas, om du läser det här, sätt upp mig. Om inte skickar jag ett mejl med min postadress ikväll.