Mattias Grönroos (bas) och Lars Källfelt (trummor) är en utmärtk rytmsektion som klarar att spela de mer traditionella numren som de något friare med samma självklarhet.

Jag föredrar när Gidlund spelar på tenorsaxofonen, men det beror kanske mer på att jag inte är något större fan av sopranen än att han blåser den sämre.

Fabian Kallerdahl verkar jag aldrig kunna få nog av. Han snirkligt, finurliga och evigt svängiga piano har en självklar plats varje gång jag fantiserar ihop en svensk allstarorkester, oavsett om formatet är trio, kvartett eller septett.

Tillsammans visar Andreas Gidlund Quartet på sitt fjärde album prov på tät samspelthet.

De öppnar med två svängiga spår som är rakt upp jazz med ståbas som thump, thump, thumpar på efter välbeprövad jazzmall. Trummorna svänger med och saxofonen och pianot delar broderligt på förarplatsen. Det är ett gött mjukt driv av klassiskt rökigt jazzklubbsnitt.

I den tredelade söta sviten som följer därpå spelar Gidlunds saxofon i ett högre register. Tempot dras ner och stämningen blir mer melankoliskt ödesmättad. Vi åker från soluppgång till sömngång och rakt ut i skallerormarnas drömlandskap. Det låter modernare och mer i klang med den svenska samtida jazzen än som inledningens varmt nostalgiska tillbakablickande.

De fem återstående spåren pendlar mellan de två lägena. Å ena sidan melankoliskt västkustskt vemod, å andra sidan mjukt varmt och skönt sväng. Kanske saknas de där låtarna som verkligen slår undan benen på mig, men å andra sidan njuter jag av hela anrättningen.