Bäst nog titta åt ett annat håll.

Man kan se på en vacker duk t.ex. sirligt broderade rosor gammaldags silkehjärterött i olika schatteringar
Man har en TV, ganska snygg modell, en väggbokhylla, en ryamatta, ett smutsvitt skåp, en halvvissen blomma, en bordslampa som inte funkar.

Tja: tavlor, böcker, sladdar, pennstumpar, solkiga underkläder, skruvar, sytråd, tomma plastpåsar. Koppar och fat och gardiner och fimpar och stolar och skor. En blå vaxduk, kanske inte så mycket att hurra för. Men en anteckningsbok t.o.m. och en brödkniv, av vassaste modell.

Tankar är förbjudna åtminstone såna på döden.

Sonja Åkesson Man får göra det bästa av allt

Sonja Åkesson diktade om det lilla livet. Eller rättare sagt det stora livet, det enda vi har. Det vi lever varje dag. Om att komma hem, att laga mat, att se på smutsen men kanske varken vilja eller orka göra något åt den.

Hon debuterade med sin första diktsamling, Situationer 1957, och slog igenom i början av 1960-talet. I uppslagsverken beskrivs hon som en nyenkel poet, men jag är osäker på om det mest betyder att hon var kvinna och skrev om livet. Det har förvisso viss bäring på hennes språk, även om hon lekte med sin språkform under hela sitt liv.

Göran Peterson bestämde sig för att bjuda in artister för att vara med i projektet Sonja Åkesson tolkad av …. En tackade nej av tidsbrist, men i stort sett alla nio andra tackade ja direkt. Uppdraget var både enkelt och svårt. Att välja ut och sedan sätta ny musik till en dikt av Sonja Åkesson. I formen ingick även inspelningsmetoden. Artisten skulle komma med ett färdigt arrangemang som skulle spelas in under ett enda inspelningstillfälle med musiker de kanske eller kanske inte hade spelat tillsammans med förut.

Det skulle bli klart på max fyra tagningar. De började dagen med att prata igenom upplägget och sättningen. Sedan spelade de igenom låten ett par gånger i sin nya skrud och därefter spelades den första tagningen in. Oftast var det den som sedan hamnade på skivan.

Det är inte konstigt att det blev så galet bra som det är. Det finns en iver i musiken, en nerv och vilja. Och sen är alla medverkande starka artister. Vi kan börja med husbandet som består av Martin Hederos (klaviatur), Jonas Kullhammar (blås), Johan Berthling (bas) och Fredrik Sandsten (trummor och slagverk).

Och sen tillkommer några av Sveriges mest intressanta artister just nu och några tungt etablerade. Nio kvinnor: Anna Järvinen, Anna von Hausswolff, Annika Norlin, Britta Persson, Frida Hyvönen, Kajsa Grytt, Lena Swanberg, Lisa Nilsson, Nina Ramsby, Rebecka Törnqvist och Sofia Karlsson.

Det är verkligen fascinerande bra. Formen är nyenkel. Det finns luft och rymd i musiken, men tomrummet vibrerar av lust och musikalitet.

Det finns så många underbara delar av skivan. När Kajsa Grytt hoppar sig igenom innehållet i Sjävbiografi (replik till Ferlinghetti) där Kajsa forcerar genom en text där Sonja sammanfogade Catcher in the Rye och Jonas Gardells Fru Björks öden och äventyr (långt innan den senare blev skriven) medan Fredrik Sandsten tungt landar på trummorna.

Eller när Britta Persson försöker finna något relevant av tristessen i Man får göra det bästa av allt. Desperationen finns naturligtvis redan i texten, men i Brittas version känner man hur ångesten tornar upp sig i bröstet och hjärtklappningen hoppar till som för att åtminstone något ska hända.

Kullhammars basklarinett till Lena Swedborgs mörka toner i Två dikter till Ann-Christine eller Nina Ramsbys nitton minuter långa Skärvor ur en svit.

Fränast av allt är kanske Frida Hyvönens tolkning av födslovåndor i Neeijjj när det enda texten som är ojanden, smärtor och ordet nej.

De låtar som är sämst är de som inte spjärnar. De som bara lutar sig på talangen i text, musik och röst – som inte gör något ännu mer. Då är det bara bra.

Resten är … inspirerande bra.

DN/TT-Spektra: Sonja Åkesson hyllas på skiva
SoundCloud: Sonja Åkesson tolkad av …, smakprov från skivan
SVT Babel: Riktigt bra låttexter, Daniel Sjölin tipsade om Sonja Åkessons tolkad av …