Trots de övervägande och på alla sätt välförtjänta hyllningarna av Merriweather Post Pavilion var ändå inte alla helt nöjda med utvecklingen på Animal Collectives senaste album. Främst handlade de kritiska rösterna om att den jämfört med tidigare släpp var för lättillgänglig och tillrättalagd. De borde vara desto lyckligare över Avey Tares (Dave Portner) solodebut då han väljer att gå rakt motsatt väg.

Med en produktion där känslan är att man ligger nedsänkt under vatten och lyssnar på skivan och med Tares förvrängda röst som det helt centrala instrumentet är Down There en lika suggestiv som psykedelisk upplevelse. När man väl får kläm på vad han sjunger om, vilket i vissa fall kräver en hel del genomlyssningar, utkristalliseras den terapeutiska skiva som Tare sagt att han behövde få ur sig efter ett antal personliga svårigheter.

I Laughing Hieroglyphic som en desperat söndertrasad nästanvals, andra gånger med technostudsig metallklang och i lågmälda Cemeteries en sjunken träskgospel som bara precis når upp över den grumliga ytan för att hämta andan. Ändå finns det trots dystra teman ett ständigt hopp i musiken och de varma harmonierna.

Även om den är väsensskild från Animal Collective och långt ifrån lika direkt så slutar ändå Down There i en positiv ton som gör släktskapet på alla sätt väldigt tydligt.