Kalla mig gubbe om ni vill. Kalla mig bekväm. Men den här dagen hade jag bestämt mig för att nöja mig med en enda konsert. Så att det regnade kraftigt gjorde mig inte så vansinnigt mycket. En punkrockskonsert i ösregn är väl ingen match?

När jag kommer fram till scenen som heter Lilla IP ungefär en kvart innan det är dags för The Baboon Show att inleda Putte i Parkens andra dag finns inte ens fem personer på plats. Regnet kommer i en stadig ström från himlen. Det är inte särskilt upplyftande och jag förbannar att jag valde att lämna stövlarna på kontoret.

När klockan slår konsertstart har ett femtiotal personer samlats framför scenen.

The Baboon Show drar igång konserten och om det inte var med ett 1-2-3-4, så skulle det ha kunnat vara det. Det är en fras som upprepas nästan lika ofta som på en Ramones-konsert. Cecilia Boström är å sin sida betydligt mer talför än Joey Ramone någonsin var på scenen och bjuder på flera repliker som gör det lätt att dra på munnen och glömma att det regnar.

På skiva har The Baboon Show en tendens att bli lite för mycket av det goda. Fem-sex låtar brukar jag palla innan jag zonar ut. Live funkar det bättre. Det händer mycket på scenen och låtarnas har en intensitet som gör att det blir svårt att stå still. Med ytterligare några refrängstarka bitar i klass med Heidi Heidi Ho Ho i katalogen så kommer The Baboon Show att bli en ännu finare liveupplevelse.

Nästa gång vill jag gärna se The Baboon Show på en något mindre scen, inomhus.