Nu är den tagen, min festivaloskuld. Jag kan inte annat än säga att jag är nöjd med den första festivaldagen, trots att den började relativt folktomt. Trots att banden började spela klockan ett så var det lugnt inne på området. Detta berodde dels på att vädret inte var det bästa, solen hade gått i moln och regnet föll. Men det berodde nog ändå främst på två stora anledningar – Kent och Robyn. Det var dessa två storheter som besökarna ville se, de spelade långt senare på kvällen.

Stämningen var, trots regn, på topp. De som kommit för att se de första banden var laddade och hade höga förväntningar på dagen. Trots den aningen glesa folksamlingen vid scenerna levererade banden. Universal Poplab, som drog igång festivalen på Andromeda, var både publiknära och dansvänliga. De var ett bra band för att värma upp besökarna för vad som komma skulle.

Någon som gjorde mig glatt överraskad var Monty. Man gungar med, nynnar med och njuter av svensk pop när den är som bäst. För mig blev han ett nytt namn att lägga till i spelningslistan och det märktes att han var populär bland fler. På uppmaningen ”skrik mitt namn om du vill ha mig”, från låten ”Skrik mitt namn”, svarade åskådarna längst fram med ”Monty!”. Sångaren David Pagmar log då lite blygsamt bakom micken och njöt av den uppmärksamhet han fick. Monty känns som en iskall läsk i solsken, fräsch och omtyckt.

Ett av de mer kända banden som spelade denna torsdag eftermiddag var Johnossi. De kunde dra igång publiken och hade en bra publikkontakt, långt bak till de som stod utanför Apollo-scenens tält och hoppade i lerpölarna. De har ett speciellt sound som får gammal som ung att falla för deras musik.

Regina Spektor på Vintergatan hade många förhoppningar på, så även jag. Jag stod där redo för en mysig stund med piano och skönsång men dessa förhoppningar uppfylldes inte helt och hållet, tyvärr. Hon är en lysande pianist och sångerska men framträdandet blev drygt och enformigt. Låtarna var för lika varandra, den enda låten som verkade dra igång större delen av publikhavet framför scenen var radiohiten On the radio. Snabbt efter, och även under, hennes framträdande drog många istället vidare till Apollo för att se drottningen av pop – Robyn.

Redan innan Robyns entré skreks det framför scenen och det var trångt, trångt, trångt. Men jag tror inte att någon brydde sig och jag tror inte att någon blev besviken på framträdandet som denna blondin gav oss. Det märks att hon är en stjärna och det märks att hon är scenvan såväl som världsvan. Hennes stora hits som senaste singeln Dancing on my own och remixen på Teddybear Sthlms Cobrastyle fick publiken att dansa loss och sjunga med. Hon rörde sig mycket och när man gick därifrån ville man bara se mer av hennes dans, rörelse och höra låtarna och sången en gång till.

Sist men absolut inte minns fylldes ytan framför Vintergatans scen av Kent-fans. Detta rockband som aldrig dör gjorde oss festivalare långt ifrån missnöjda. Låt efter låt äger de scenen och det finns inte mycket de skulle kunna göra för att sätta en bred guldkant runt denna öppningsdag av Arvikafestivalen 2010.

Trots att större delen av dagens väder bestod av regn och moln så fyllde festivalens artister och band dagen med solsken, i form av bra musik och närhet till publiken.