Kent vet hur man fångar en publik. Kent vet vad musik är. Kent vet hur man gör texter och framträdanden som berör. Kent vet hur man spelar på festival.

Redan en timme innan Kent skulle kliva ut på Vintergatans scen så stod de trognaste fansen och väntade vid kravallstaketet. Det märks att det är något speciellt med det här bandet. Även om man är en metallyssnare eller en klassisk poppare så finns det någon låt från det här bandet som faller en i smaken.

Ett svart skynke sattes upp innan spelningen tog sin början och när ljuset sattes på kunde man skymta bandmedlemmarnas skuggor bakom det mörka tyget. Efter några sekunder började musiken och introt till Utan dina andetag, en lugn men mycket bra och mäktig början. Skynket dras upp och Joakim Berg börjar sjunga. Redan under denna första låt sjunger större delen av publiken med i texten och så fortsatte det sedan under hela konserten.

Stora delar av låtvalet bestod av spår från de nyare plattorna; Röd och En plats i solen. Det är bra och festivalvänligt och man märker att Kent har erfarenheten och kunskapen om hur man drar med sig publiken. Det är däremot i de äldre låtarna, speciellt i klassikerna, som till exempel Dom andra, som riktigt får publiken att gå igång.

Precis som Duracellkaninen så går och går Kent hur länge som helst, man tröttnar inte. Även publiken har energi som ett fulladdat batteri genom hela spelningen. Sången ljuder och händer i luften klär den annars mörka kvällen.

Det genialiska avslutet, 747, går inte att klanka ner på. De 7 minuter och de 47 sekunderna som låten består av är det bästa avslutet på en dryg timme av härlig svensk rock. Då Jocke Berg lämnar scenen under det instrumentala slutet som de kvarvarande bandmedlemmarna gör så perfekt står jag bara och njuter. Och då den sista gitarrsträngen tystnat börjar publiken ropa efter mer. Och självklart bjuder de på mer!

De kör sina extranummer och under den absolut sista låten, Mannen med den vita hatten smäller kanoner med röda pappblommor och fyller himlen. Tack vare Bergs mellansnack och anekdoter förgylls kvällen ännu lite mer. Trots att han berättar om död och sorg känns det ändå inte deppigt. Han kan få publiken ännu ett steg närmare bandet utan att han gör det allt för privat eller konstigt.

Ja, trots att klassikerna hamnade lite i skymundan så var Kent ett perfekt avslut på den första festivaldagen i Arvika. Det går inte att inte att hitta ett bättre band med sån kontakt, känsla och musik!