Första ordentliga dagen på festivalen inleds lite segt med långfrukost och lunch efter det är det dags att dra in och se den sista delen av Hoffmaestro & Chraa som man redan sett ett antal gånger och som man alltid kan lita på.

I år jobbade jag inte bara som festivalskribent utan även som funktionär för konstgruppen Framkonst som i år ansvarar för festivalens graffitiscen. Så mellan campingen och huvudentrén snickras det för fulla muggar från och med tisdagen. Det skall genomföras en livemålartävling på tid som kallas Secret Wars. Och jag samt DJs så som Mash-Up International, Chia och Kad håller området levande med musik.

Första fulla konserten blev alltid lika säkra och tajta Helt Off på favoritscenen Tropico som är en grönlummig scen med en kulle riktad mot scenen. Trots att deras senaste skiva var lite slätstruken och inte lika hittig lyckas de få med publiken och när Timbuktu hoppar fram på scenen lossnar det ordentligt hos publiken.

Efter Helt Off är det bara att pinna över till den asfalterade parkeringen framför Eldorado-scenen för att se det legendariska skatepunkbandet NOFX från San Francisco. En grupp som jag personligen inte lyssnat på sedan jag hade min korta skatepunkperiod under slutet av mellanstadiet och början av högstadiet. De gör det bra och får med pubiken trots att den är ganska tunn så här tidigt på dagen. Publiken bjuds på gräsromantik, snabba och intensiva punkdängor men också reggae, trumpetsolon och lite poppigare låtar åt balladhållet. De är i vilket fall fortfarande igång som grupp efter 27 år och bjuder på flera garv under sina mellansnack. Där de dissar andra artister på festivalen, snackar droger och en massa allmänt skitsnack. Och det är uppenbart att de alla har levt ett rätt hårt liv, för de ser rätt slitna ut hela bunten.

Efter NOFX är det dags att pröva på Venus-scenen som ligger andra sidan av festivalområdet. En scen med lummiga sidor och stengrus att stå på. Där uppträder en av festivalens tre utländska hiphopakter, nämligen Tech N9ne. En av världens absolut tajtaste flowmästare bjuder på en övermixad bas och spasmisk rörelser. Med sick skrivit med vit målarfärg i ansiktet och vit fängelsedräkt visar båda Tech och hans sidekick prov på riktiga MC-skills. Men trots stora förväntningar lyckas de inte leva upp till dessa. Mycket beroende på konserttiden och arenan. Detta är ganska uppenbart musik som skall upplevas inne i ett tält sent på natten.

I väntan på kvällens höjdpunkt Robyn satte jag mig på trappen för att titta på Thorsten Flinck tillsammans med hans Revolutionsorkester. Djup manlig basröst, och publiken älskar Thorsten, som faktiskt ser förhållandevis pigg ut. Till skillnad från när man såg honom hos Filip och Fredrik senast. Kvällens sista spelning blir alltså Robyn som spelar de flesta låtarna från sin nya skiva. Hon dansar omkring, gör aerobicspass och ser lycklig ut i sina underliga platågympaskor. Alla runt om kring mig är i extas och killen närmst mig i sina hawaii-shorts shottar sin vodka och armbågar min flickvän i sin studseufori. Och lite längre bredvid står Fredrik Strage med sitt obligatoriska anteckningsblock och blir frustrerad på att han inte kommer på vilken 80-tals-låt som Robyn sjunger över. Men han släpper det snabbt och lägger på det stora garvet när jag ropar åt honom att det är ok att köra Tomas Ledin-greppet till ljuvliga Show Me Love.

Kvällen avslutas med Chords i sommarnatten. Uppbackad av Jeppe Körsbär samt DJ Large som nästan tar över hela showen själv stundtals. Det är självfyllt och vackert och Chords är svensk hiphopkärlek. Trots att ljudet knastrar lite ibland och att ljudteknikerna inte satt på Timbuktus mikrofon under sin vers på Det löser sig är det skönt att se att svensk hiphop fortfarande är ”on the grind” när man vandrar hem i den ljumma sommarnatten.