Enligt uppgift var det 12 999 personer utöver undertecknad som besökte Frihamnen i Göteborg och 2010 års upplaga av West Coast Riot. Och det var en synnerligen väl genomförd festival vi bjöds på, både från scenerna och rent genomförandemässigt.

Området hade till i år disponerats om och det kan inte betecknas som något annan än en succé. Där de båda största scenerna låg bredvid varandra tidigare, hade den mindre av dem flyttats en bit bort på området till den plats där Close Up-tältet har varit beläget tidigare år. Det sistnämnda hade i sin tur flyttats ännu längre in på området i anslutning till det ena av de stora öltälten. Visst tog det någon sekund att hitta bort till Close Up-tältet, men när det väl var utrett var det inga problem alls.

Publikflödet på området fungerade på det här viset mycket bättre och den flaskhals som har uppstått vid ingången till det stora området framför de båda största scenerna försvann och köandet var på det hela taget minimalt. Den längsta kön jag hamnade i var den till kaffevagnen och det är väl ett så gott betyg som något. Att det verkligen var 13 000 personer på plats kom som en överraskning för alla jag nämnde siffran för.

Malmös Sista sekunden var första band ut för egen del och de fick en dryg kvart på sig innan jag skulle ta mig an Dillinger Escape Plan. De alltid lika energiska pågarna röjde med den äran, men om det var hela situationen med att jag nyss hade kommit till festivalområdet och visste att jag snart skulle glida vidare eller om det var Sista sekunden som inte nådde ut ordentligt låter jag vara osagt, men tyvärr rycktes jag inte med något nämnvärt. Jag har sett Sista sekunden vara bättre och kommer säkert få se det igen.

Matematikmanglarna i Dillinger Escape Plan har hunnit byta spår en aning sedan Calculating Infinity, som var den enda egentliga gången som jag har stiftat bekantskap med bandet. De försöker också uppträda lika energiskt som de gjorde när jag såg dem på Hultsfreds Teaterladan för några år sedan, men med festivalens största scen snarare än Teaterladan till sitt förfogande försvann de en aning. Däremot var det inget fel på själva framförandet, varenda tokvändning, blastbeat och riff satt där de skulle.

Dennis Lyxzén och hans Invasionen stod på tur sedan i det späckade schemat inledningsvis. Sedan jag såg bandet på Siestafestivalen för några veckor sedan har man inte hunnit ändra särskilt mycket i låtlistan och jag känner till och med igen mellansnacken den här gången.

Men det som är mest förbryllande kring Invasionen är att folk verkar störa sig så mycket på dem. Inför festivalen blev jag nästan misstänkliggjord för att tycka om musiken och det lades fram att Lyxzén och mannar bryter mot flera centrala tabun. Vilka dessa är framgick dock inte och det är för mig ett mysterium vilka de skulle kunna vara. Snarare är Invasionens musik ganska harmlös, om än välsnickrad. Och jag gillar såväl musiken som trivs på konserterna och kommer se dem fler gånger i sommar hoppas jag. Beskådad på håll från öltältet blev det en trevlig stund och jag har svårt att inte trivas med det.

Och blev jag misstänkliggjord för att tycka om Invasionen var det ingenting jämfört med folks uppsyner när jag sa att jag skulle gå och se Flogging Molly. För egen del var det första gången jag såg bandet live faktiskt, men med DVD:n Live at the Greek Theatre i färskt minne visste jag i stort sett vad som komma skulle. Och de rutinerade exilirländarna vet hur man för sig på scen, minst sagt. Med sina effektiva låtar fick de också med sig publiken och när Drunken Lullabies drog i gång och publiken började hoppa var första gången på mina år i Frihamnen som jag har känt asfalten gunga. En hitkavalkad som gav bra utdelning onekligen.

Eftersom varken Bad Religion eller Rise Against står särskilt högt i min bok tog jag sedan paus en stund för att slå mig ner på backstageområdet och ta en öl, en välbehövlig paus minst sagt. Strosade sedan förbi Dropkick Murphy’s spelning och hörde Johnny I Hardly Knew Ya på håll, en personlig favorit med Bostonpunkarna och det tillfredsställde mitt behov av irländsk streetpunk för dagen, innan kvällens mest överraskande spelning tog vid med Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine.

Den gamle Dead Kennedys-agitatorn har sannerligen åldrats med värdighet och i förd nedblodad slaktarrock,s om sedan byttes till en skjorta av amerikanska flaggan för att sluta i en t-shirt exploderade han på scen och såväl visuellt som musikaliskt var spelningen en fröjd. Mellan låtarna, där de gamla Dead Kennedys-örhängens fick mest respons, kom politikern Biafra fram och särskilt svårt att riva ner jubel hade han inte. Snarare talade han, och spelade, för en samling redan frälsta.

Biafra är onekligen påläst, minst sagt uppdaterad och för sig väl retoriskt. Var återväxten bakom honom finns när det kommer till politiska poänger med djupare tankegångar bakom är dock mer ovisst och att den kampen ska behöva föras av en snart 60 år gammal man är både synd och skam.

Kvällen avslutades i Frihamnen med The Hives och det var i vanlig ordning svårt att inte ryckas med när mästerdomptören Howlin’ Pelle stod för showen. Jag är inte särskilt imponerad av The Hives på skiva, men live är det en helt annan femma. Och att jag återigen fick höra nya Petroleum Days igen krönte min redan väldigt lyckade kväll.

Jag tackar för upplevelserna, West Coast Riot!