Från Dylaneska melodier och sång till naturromantisk storslagenhet. Josh Ritter famlar sig fram från album till album. Efter Historical Conquests började Ritter tvivla. Kanske med viss rätt. Visst har han varit svår att lyssna på. Influenserna har varit för starka. Originaliteten svår att hitta. Men han har tvivlat förut. The Animal Years var full av litterära referenser och historiska motiv. Inför So Runs the World Away har han vänt sig till böcker om fåglar och fysik. Ritter har en förmåga att alltid gömma sig bakom någonting. Och tills han på riktigt tittat upp från böckerna och skrivit från hjärtat kommer nog tvivlet återvända mellan varje album. Men om det är tvivlet som ger honom styrka så har den här omgångens prestationsångest gett resultat.

So Runs the World Away är ett ganska typiskt Josh Ritter-album. Det är grått och regnigt, dramatiskt och målande. Det är betydligt mer än hans tidigare pianoballader och tillrättalagda yvighet. Rattling Locks är svart och överdramatisk.

Frostbite and heartsickness ain’t neither one of them so bad if you can understand the reason why.
/…/
Heaven must be hotter than the Bible tells.
I woke up sorry I was living.
Rather than rattling your locks I’d rather spend another night in hell.

Rattling Locks

So Runs the World Away är förmodligen Ritters bästa album hittills, i alla fall om han ska spela för den stora massan. Sneddande mellan Springsteen-referenser, försiktiga blåsslingor och teatrala verk med tunga trummor och pratig sång ges en föreställning som känns mer sammanhållen än tidigare. Det är tyngre, rakare och framför allt… äldre. Josh Ritter behöver inte leta historien längre, låta sig alltför mycket inspireras av tidigare rockikoner eller lägga känslorna på utsidan. So Runs the World Away är långt från Ritter själv. Istället står något annat i centrum.

So Runs the World Away är ett album för likgiltiga dagar. So Runs the World Away tillför ingenting. Det hänger mest runt dig, i luften, som en påminnelse om historia och känslor som du önskade att du hade. So Runs the World Away är ett perfekt sällskap en dag du inte riktigt orkar med någonting annat. Det är söndagsmusik som låter dig vara utan att vara intetsägande. Det skiftar stämning, takt och orkestrering utan att du märker det. Men lyssnar du så levererar det.