Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat. Men jag hör banne mig inte gitarrerna på Dundertågets nya skiva Dom feta åren är förbi.

Nåja, det är givetvis en sanning med modifikation; jag hör ju att de är där. Men de är bara så försynta, ängsliga, stundtals akustiska och nermixade att jag blir frustrerad. Visserligen skymtar Strängens hantverk då och då i något solo, men på det stora hela är de borta.

Ni är ett rockband, glöm inte det.

I stället är det sången som tar väldigt stor plats i ljudbilden den här gången. Och det är väl ganska logiskt, jag var själv en av de som hyllade de svenska, diskbänksrealistiska texterna på debuten. Så på ett vis är det väl inte så konstigt att det har blivit som det har blivit på Dom feta åren är förbi, tvärtom. Men det betyder inte att jag gillar det.

Texterna, som onekligen står i centrum har även den här gången har till viss del signerats Stefan Sundström. Och texterna har, fullt logiskt efter närapå fyra år av Alliansens raserande, en hel del att säga om det moderna samhället.

Mitt problem är att jag, trots att jag i princip delar merparten av åsikterna, ändå tycker att det doftar lite för mycket unket bakåtsträvande. Mycket av kritiken är befogad, men samtidigt går det inte att stoppa utvecklingen. Det går bara att påverka den. Gränsen mellan att vara kritisk och gnällig är hårfin.

Dom feta åren är förbi når inte alls upp till föregångaren Skaffa ny frisyrs standard, kanske tack vare att man då hade i princip en hel platta riktigt starka låtar som aldrig fick tillräcklig uppmärksamhet i Thunder Express. Det saknar man nu och bäst är singeln Bara till besvär, som jag inledningsvis tyckte var en blek historia i jämförelse med låtarna på Skaffa ny frisyr. Och det säger kanske mer om plattan än något annat.