På New Amerykah Part 2: Return of the Ankh mjukar Erykah Badu som väntat upp ljudbilden. Del ett beskrev hon som den matematiskt, kallt beräknande och mer manliga skivan. Del två ska vara en mer intuitiv, mjuk och kvinnlig upplevelse. Och det stämmer på många sätt.

Där New Amerykah Part One: 4th World War var en hård och tydligt hiphopinfluerad attack riktad mot hjärnan är del två en mjuk och förförisk list som vaggar in lyssnaren med förförisk jazz och funk i bagaget. Här vänder Badu för första gången på åtminstone tio år tillbaka till rötterna i baduizmen. Kanske som allra tydligast i James Poyser-producerade förstasingeln Window Seat, men lika mycket i supermjuka Turn Me Away (Get MuNNY).

Och även om det tar emot att jämföra med den heliga graal många av oss känner som Baduizm ligger det som sagt nära till hands. För många är Baduizm ett oöverträffat mästerverk, för mig är det en söndersnuttad filt som jag aldrig längre tar fram. Den har spelat ut sin roll, är fylld av gamla minnen jag inte längre är intresserad av att väcka till liv och även om alla låtarna lever i ryggmärgen känns de mest som bleknade minnen.

För mig har Erykah Badu länge, eller åtminstone sedan Worldwide Underground, alltid handlat om senaste albumet. Så trots att jag så klart kan höra ekon av förr här är det inte värre än att jag återigen och ännu en gång tycker att hon tar ett stort steg framåt och bort från det som varit. Att hon för tredje gången i rad är bättre än någonsin förut. Erykah Badu är en av få artister jag verkar gå i ständig takt med.

Ms Badu har en osviklig känsla för det goda och plockar hela tiden de finaste producentäpplen ur korgen. Badu ger mina vänsterkantsfavoriter, som i ärlighetens namn kan snåra in sig lite mer än lämpligt ibland, viktig lättillgänglighetsluft under vingarna. Madlib, J Dilla, Georgia Anne Muldrow och Shafiq Husayn låter sällan så lättlyssnade som när Erykah Badu står vid mikrofonen.

Jag har läst, och förstått, att inte alla håller med mig om att det här är direkt eller lättillgängligt. Att det till och med finns de som tycker att Badu förirrat sig in i samma obegripliga dimma som Lauryn Hill.

I min bok är det här inget annat än ett litet mästerverk där varje mjuk smekning från funkbasen och avdammad sampling sitter precis där den ska.

Men det är inte utan att jag undrar vad som hände med den där beryktade duetten med André 3000, vilken hårddisk fastnade den på?