När jag tittar på min årsbästalista från 2008 kan jag konstatera att jag står fast vid det mesta på den. James Yuill och Merz hänger lite löst men det finns inte så mycket som skulle kunna ersätta dem. Kanske jag hade stoppat dit David Byrne och Brian Enos gemensamma släpp Everything That Happens Will Happen Today – ett album jag inte alls hade trott att jag fortfarande skulle lyssna ofta på två år senare. Ett album som däremot är helt ohotat är Dr. Dogs Fate.

Fate är så mycket kärlek att jag fortfarande kan trilla bakåt av 100 Years eller The Rabbit, the Bat & the Reindeer. Arrangemangen tar avstamp i den mest bitterljuva pop och ensliga soul som fem vita flaneller från Philadelphia kan relatera till. Ingenting fruktar de på Fate och de landar långt från den lo-fi som tidigare halvhjärtat hade strömmat från bandets förstärkare.

Det finns egentligen inte ett enda svagt spår på Fate. Det som får mig att tveka på toppbetyget är att albumet inte är lika dynamiskt som ett album man vill ha med sig för alltid. Det är ganska jämtjockt, men det gör inte säskilt mycket eftersom konceptet är så väl genomfört. Fate är så mycket hjärta. Hjärta från ett band som till stor del fått stå i skuggan av de som behärskar stämsången och genreöverskridandena sämre.

Fate var det sista av Dr. Dogs album som gavs ut via bolaget Park the Van (som startades fyra år tidigare för att ge ut tredje plattan Easy Beat). Det ter sig ganska naturligt. Fate var egentligen ett löfte om något större, även om det är svårt att tro att det går att göra så mycket mer än så här.