I retrospektiv är väl titelspåret Crazy Crazy Nights med rätta det absolut mest bestående intrycket från 1987 års platta Crazy Nights. Låten som kanske är det mest schlageraktiga Kiss någonsin har hasplat ur sig, men som inte desto mindre är en fruktansvärt effektiv Kiss-dänga. Tonartshöjning eller inte.

Crazy Crazy Nights verkar dessutom ha fått ett berättigat uppsving de senaste åren, möjligen med tanke på den sleazevåg som har tagit form.

Det andra bestående intrycket är annars balladen Reason to Live, som förärats en plats på en del samlingsplattor med power ballader sedan dess.

Vad man måste ta i beaktande är att det här var slutet av 1980-talet och ovanstående låtar är exempel på vad som var gångbart bland den breda massan vid det här laget; kraftfulla ballader och enklast möjliga rockanthems. Crazy Nights är dessutom en av de mest kliniskt producerade albumen som Kiss har gett i från sig, även det ett tidens tecken.

Det ska väl ärligt medges att Crazy Nights i allra störst utsträckning har satt spår i mig av ren sentimentalitet; det var den första Kiss-skivan som jag köpte för egna pengar och jag minns än i dag hur stolt jag var.

Kanske är det därför jag ser mellan fingrarna en hel del när det gäller Crazy Nights. För jag tycker inte alls att den är så pass dålig som folk vill göra gällande, vilket jag visserligen är beredd att säga om hela Kiss produktion under 1980-talet och utan smink.

Missförstå mig rätt, Crazy Nights är på intet sätt något av Kiss största mästerverk, men ovan nämnda spår, såväl som My Way, I’ll Fight Hell to Hold You och Hell or High Water är klart lyssningsbara. Hårt märkta av 1980-talet, så klart, men det var ju så det var.