Vanligtvis sprakande och drömska Tunng är betydligt mer direkta på …And Then We Saw Land. Folktronican cirkulerar på det nya albumet kring sången och tunga trummor. Inledande Hustle framkallar vårsol och synkroniserade musikaldanser, men efter hand sjunker tempot och musiken skalas av. Det börjar lukta folksångare och uttråkad hemmafixare.

Tunng har haft skrivkramp inför …And Then We Saw Land och det märks. Mellanåt verkar melodierna och arrangemangen plågsamt framtvingade. Men så glimmar det till i enkla nummer som Santiago och With Whiskey. Fraseringarna och den brittiskt bleka tonen blir en tillgång när stämningen blir grå. Mike Lindsay och Becky Jacobs röster är starka och gör att spåren nästan blir rigida, trots försök att skapa en viskande och nedtonad stämning.

När jag skrev om Good Arrows för tre år sedan drev jag tesen att det var en mellanskiva. Jag ursäktade Tunng avsaknad av snåriga melodier och förlät balladerna och stämsången. Nu är jag benägen att tro att Tunng istället är de där sakerna. De snåriga melodierna och knastriga solskenshitsen är snarare undantagen som gör Tunng till hjältar. På …And Then We Saw Land är det spår som By Dusk They Were in the City som gör att man kommer tillbaka.

Det går att hitta in i …And Then We Saw Land efter hand men välj en dag när det mesta är grått. Låt Tunng ackompanjera stämningen och sätta duttar med uppmuntrande detaljer längs vägen. Återkom till spår som Hustle och By Dusk They Were in the City men börja kanske någonstans i nära a cappella-arrangerade These Winds. Den är grå så det förslår.