Jag försöker verkligen hänga med i Georgia Anne Muldrows eviga flöde av musik. Det är inte så där alldeles enkelt, hon är produktiv som få och vägrar ställa musiken i den långan väntans rad.

Under hösten 2009 släppte hon en handfull större eller mindre samlingar med nyinspelad eller återfunnen musik. Ibland i eget namn, ibland under ett alter ego och någon gång tillsammans med partnern Dudley Perkins (eller Declaime som han allt oftare verkar kalla sig).

På King’s Ballad kommer hon till mitt öra via fina Ubiquity Records. Det är på många sätt hennes mest fokuserade och lyxiga album hittills. Hennes karaktäristiskt atmosfäriska soul rullar på en tjockt funkig hiphomatta handknuten på västkusten. Den känns lite mjukare än de ljudbilder jag vant mig vid från Ms One, men innehåller alla de bekanta mönstren.

Som om hon hittat ny näring i det senaste årets samarbeten med Erykah Badu och Mos Def tar hon soulen tillbaka till neo samtidigt som den stannar i hennes alldeles egna rymdskepp. Någon gång bryter hon av mot hiphopen och i Thrones visar hon att hon har ett skönt flyt när hon lägger sina rim.

Hon hyllar barnens lekfullhet i Indeed, Michael Jacksons gärning i titellåten och tar det extra lugnt i Doobie Down. Små kommentarer till samtiden och ögonblicksbilder ur vardagen. Okonstlat, ärligt och närgånget. Hiphopfunksoul från vardagen.