In My Lifetime är en värdig uppföljare till Jay-Z:s klassiska debutalbum. Det är ett album som ger mycket, med en artist som skulle ha ofantligt mycket mer att ge.

Jay-Z låter lite festligare här än på Reasonable Doubt, vilket antagligen är en normal förändring i beteendet efter att ha fått spinn på karriären och släppt en skiva. Poke & Tone, Puff Daddy, Big Jaz och Ski har slängt in en del partyvibbar också, som ändå luktar gata, och Jay-Z får chansen att visa nya delar av sin oändligt föränderliga flowkapacitet.

Men innan festen och de catchiga refrängerna drar igång så är det bara DJ Premier som gäller. Han öppnar Jay-Z:s andra platta med en makalöst bra låt, uppdelad i tre delar. Efter Pain In Da Ass speciella introsnack sätts standarden för albumet direkt när Jay går loss på A Million And One Questions. Premier håller det ganska smått utan scratchande men beatet är helt perfekt. Sista en-och-en-halv-minutaren är Rhyme No More, där Jay-Z flowar fantastiskt och levererar en självsäker vers.

Primo dyker sedan upp igen på Friend Or Foe ’98. En av skivans bästa låtar, trots att den givetvis inte är i samma klass som originalet från Reasonable Doubt. Det är synd att Premier inte fick fler låtar på In My Lifetime, för när han och Jigga går ihop förvandlar de hiphop till underskön magi.

De andra producenterna svek dock inte. In My Lifetime är fylld med massa feta beats, och då menar jag verkligen fenomenalt feta, som alla är smockade med samplingar och låter mer New York och 1997 än något annat. Biggiehyllningen finns där i klassikern The City Is Mine, Puff och Lil’ Kim finns med på underbara I Know What Girls Like och Foxy Brown hjälper till att skapa ännu ett sommaranthem i (Always Be My) Sunshine. Det finns mycket nämnvärt, men lyssna extra på den ton som Jay-Z har i sin röst i Where I’m From. Beatet med sitt låga tempo låter som en mörk farlig gränd, och Jay-Z låter så självsäker och respektingivande att man nästan tar det han säger personligt. Det är fantastiskt vad Jay-Z kan frambringa med sin musik.

Sedan har vi också allvaret, här i form av Lucky Me och You Must Love Me. Det är sådana låtar där Jay-Z inte går att röra, fast att han blottar sig så. Redan 1997, innan livet som evigt ekonomiskt oberoende och världskändis, så vågade han kliva ur den hårda fasaden och snacka om hur det känns när man når baksidan av allt det roliga.

I hate all girls with ulterior motives
That’s why I’m twenty plus years old, no sons no daughters
Hate putting my life in the hands of fake promoters
Hear the hate in my voice right? I hate that you noticed
Hate that I can’t roam the street without the clip and chrome

I’m trapped, the whole worlds against me in fact
It aint no turning back, bring it on…

Hate the price of fame cause it cost too much
Can I live without y’all niggas saying I floss too much?
Hate the way you make this hate flow all through us
Steady looking for flaws through us

Ur Lucky Me

In My Lifetime är ett av Jay-Z:s mindre speciella album, mittemellan klassikerna Reasonable Doubt och The Blueprint, och det gör det hela bara bättre. Att släppa ett ”mellanalbum” som är såhär tight och ruskigt bra är det inte många rappare som klarar av. Egentligen är det bara en.

When I rap, you think I give a fuck who criticize?

Cough up a lung, where I’m from
Marcy son, ain’t nothing nice

Ur Where I’m From

Streets Is Watching

Imaginary Player

Who U Wit
(Who U Wit släpptes 1997 som en singel från soundtracket till filmen Sprung. På In My Lifetime, Vol. 1 lade Jay-Z till en ny vers, därför heter låten då Who U Wit II.)

Where I’m From

(Always Be My) Sunshine (Feat. Foxy Brown)

The City Is Mine (Feat. Blackstreet)