Det är oundvikligt att nämna Amy Winehouse när artister som Paloma Faith kommer fram i rampljuset. Winehouses andra skiva blev startskottet för en våg av retroinspirerade soulartister. Visserligen bär var och en av dem fram något unikt, men det går inte att förneka att de är del av en ovanligt livskraftig fluga. Det börjar bli trångt om utrymme i fållan.

Paloma Faiths egenhet ligger i hennes teatraliska framtoning och i bakgrunden som burleskdansös och trollkarlsassistent. Det är stora gester, dekadent svulstighet och cabaretmanér som kommer till uttryck i musiken.

Liksom Duffy, Gabriella Cilmi och Adele har också Paloma Faith sina fördelar. Här finns hit-material så det räcker och blir över. Tyvärr är albumet överproducerat, och det personliga går till stor del förlorat i vad som tycks vara kommersiell strävan. Balladerna blir trots de dramatiska övertonerna trista typexempel, medan de mer regelrätta poplåtarna klarar påfrestningarna bättre. Kort sagt, lyssna hellre på Smoke & Mirrors än My Legs Are Weak.