Att höra I Bet You Look Good on the Dancefloor för den ungefär 113:e gången på radion fick mig att aldrig vilja höra I Bet You Look Good on the Dancefloor eller något I Bet You Look Good on the Dancefloor-relaterat någonsin igen. Arctic Monkeys var i en nanosekund plötsligt överallt. Gamla analoga ankare på BBCs morgonprogram fick plötsligt lära sig vad Myspace var för något. För enligt medierna var det här första gången ett band som inte officiellt släppt några skivor spelade fullpackade konserter där hela publiken kunde varenda textrad. Det ändrades så klart snabbt, en skivbolagskamp senare och debutskivan sålde som kall öl på en Sheffield Wednesday-supporterpub en svettig dag. Förstaupplagor av singlarna och skivan gick för ohemula summor på E-bay.

Finnig pubertal Skins-rock tilltalade aldrig mig. Likt Margaret Thatcher som några år senare, ungefär då Arctic Monkeys medlemmar kom till världen, skulle köra deras hemstads stålindustri och fackföreningar i botten (vilket senare kanske eller kanske inte gav upphov till en blommande musikmiljö) sa jag This lady is not for turning. Tills jag hörde The Last Shadow Puppets. Aha… Alex Turner är inte enkelspårig utan verkar ha vuxit ur sina smala jeans och uppstått som en mångsidig och och talangfull musiker. Sedan sidoprojektet har Arctic Monkeys åter samlats och gått in i studion.

Resultat är Humbug och innan någon kommer in från skuggorna och säger Bah! så lyssnar vi på första spåret och blir lite tysta och säger sen wow. Känslan är lite samma som när man först hörde Franz Ferdinands Take Me Out och ens popformade hjärna blev lite förvirrad då låten inte följde den vanliga mallen. Jaha, man kan stanna en låt i mitten och helt byta takt och ändå anses radiovänlig. Coolt. My Propeller är en gedigen poplåt, indelad i många lager som bara blir fylligare och mer inbjudande för varje lyssning.

Sedan blir det tråkigare. Bandet har förtäljt i många intervjuer om hur de rest till Kalifornien och låtit öknen, den torra luften och tillgången till kaktusvin influera soundet. Enligt dem är de de starka riffen och de psykedeliska inslagen resultatet av ökensessionerna, det märks tydligt på bland annat Cornerstone. Josh Homme från Queens of the Stone Age stod för produktionen. En annan del av skivan spelades in i New York med James Ford från Simian Mobile Disco.

Arctic Monkeys har definitivt växt upp en aning. Låtmaterialet och produktionen är bredare och mer traditionell på något vis även fast de hållit kvar det som var typiskt för dem. För de som slaviskt följt bandet känns det här säkert som en naturlig utveckling. Är man däremot en skeptiker från början så hjälper det inte att allt tillslut smälter samman i en oinspirerande gitarrsörja och att textrader som:

Which came first, the chicken or the dickhead?

dyker upp. Det hjälper inte. Finnarna har försvunnit, musiken har växt men det hjälper inte, the lady is not a turner.