Joey Burns i Calexico.
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico är festivalens gladaste band. Halv tre på lördag eftermiddag har regnet precis gjort sin första vända genom festivalområdet. Det går inte längre att hitta sina vänner eftersom besökarna nu bara finns i tre kategorier: rosa, blå och gröna. Regnponchon och lervällningen har gjort entré.

Regnet är glömt efter öppningen med Victor Jara’s Hands där Jairo Zavala ger sig till känna. När jag såg Calexico förra året fanns inte Zavala med på scenen och Joey Burns pratade om hur mycket han saknade honom. Jag förstår det. Det är ett annat Calexico som står på scen idag. Zavala och hans gitarr kryddar och utmanar Burns förmåga att framföra låtarna mjukt och nedtonat. När Zavala går loss över strängarna är det ingen vänlig ökenrock vi får.

Låtlistan plockas från de flesta av albumen och ger också de instrumentala stycken som är något av Calexicos styrka. Sunken Waltz, Love-covern Alone Again Or och Not Even Stevie Nicks med en Love Will Tear Us Apart-avslutning är säkra kort som får spelningen att falla tillbaka från de mexikanska influenserna. Men de pendlar bra däremellan, när Jacob Valenzuela sjunger Inspiracion är det nästan högtidligt, under Bend to the Road är det tuffminer och skratt på scenen och med Crystal Frontier når de den absoluta höjdpunkten.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico har en fantastisk låtbank och efter en kort festivalspelning är det många låtar jag saknar. The News About William och Quattro (World Drifts In) inte minst. Trots detta är Calexicos spelning en av festivalens bästa.

Avslutningen är Guero Canelo och ett tafatt försök till allsång. Publiken är helt med men de flesta kan inte den spanska texten och vågar inte. Men Burns ser lyrisk ut och spelningen avslutas med en skolpjäsbjudning med bandet på rad och vinkningar. Ett par minuter efter spelningen ses Burns vandra omkring på området för att träffa sin publik. Ett mer utåtriktat och sympatiskt band finns inte.