Det är med en stor pondus och en rejäl dos självsäkerhet Matt Caughthran och manskap äntrar scenen på Sticky Fingers. En självsäkerhet som smittar av sig på den månghövdade publiken. Där förhandssnacket i mångt och mycket handlat om bland andra Grizzly Bear, Glasvegas och Dead Prez har media helt förbigått Way Out Wests mest intressanta och bästa bokningar och The Bronx lever upp till förväntningarna!

Det blandas och ges givmilt ur katalogen som än så länge inte blivit så diger, men ack så naggande god. Shitty Future, History Stranglers, Notice of Eviction är bara några godbitar som Los Angeles hårdaste band bjöd på och de gjorde det med den äran. Utan tvekan.

Den stora snackisen på Sticky Fingers under kvällen var dock det undermåliga ljudet, något som även The Bronx fick ta del av. Caughthrans sång var stundom försvinnande låg och tappade tryck allteftersom, vilket bara är att beklaga.

Detta åsido kan man bara konstatera att bandet inte tappat något sedan första gången jag såg dem på Hultsfred tidigt nollnolltal i samband med första skivsläppet. Då jämställde jag dem med ett skenande ånglok. Jag kan bara konstatera att inte mycket ändrats. Och tur är väl det.

Bra gjort!