Torsdag, festivalens smygstart med full fokus på klubbakter, var inte Brukets dag. Gitarrhaverier, otacksam placering på scen (framför kvällens amerikanska huvudakts utrustning) och bristande ljud var utlösande irritationsmoment, moment de ändå hanterade efter bästa förmåga. För av de tre spelningar jag sett med detta Fagerstaband i sommar var denna den som utkristalliserade bandet från övriga debutanter. Trots bakslag måste föreställningen fortgå och det löstes på ett ypperligt sätt.

Hur det lät? Ja, som nämnts ovan lämnade sångljudet mycket att önska, men Brukets arbetarklasspunk står sig bra även under sådana omständigheter. I Sthlm kallar frambringas en smittande energi svår att värja sig mot och det genomsyrar hela spelningen. Polisen lägger pussel är även den en kioskvältare värd att nämna.

Tyvärr får man väl tillstå att den energiska approachen inte väger upp avsaknaden av låtar. Eller rättare sagt, avsaknaden av låtar som håller uppe en hel spelning. Det blir extra tydligt i detta fall och det står klart att Bruket har framtiden för sig. Nu känns vissa delar som utfyllnad och hafsverk.

Att man får ta till Eldkvarns örhänge Pojkar, pojkar, pojkar som sista låt är ytterligare ett bevis på detta. Förstå mig rätt nu, jag älskar Eldkvarn och bandet ger låten rättvisa, men ett sådant tilltag borde vara ett onödigt inslag. Det är Bruket man vill se och höra, inte Pluras lyrik.