När jag är på stor konsert önskar jag alltid att jag var 2,40, att jag var 17 och stod längst fram, eller att jag befann mig svävande och inte var bunden till marken så innerligt som jag är.

Stundtals är det overkligt och svårt att intala hjärnan att jo, det är Madonna som står där framme på riktigt, i och med att jag bäst ser henne om jag tittar på de stora skärmarna vid varsin sida av scenen …

Men det är Madonna på riktigt, och nog är hon coolast i världen fortfarande. Visar med ett pekfinger och ett stort leende på sina armmuskler, som en liten vagel i ögat åt alla skvallertidningar som hängt ut henne som övertränad och ätstörd.

Kritikerna är inte lika lyckliga.

GP har låtit tre journalister kommentera via klockslag. Varför? Ja, det kan man fråga sig. För att dagens journalistik stundtals till löje gränsar till twittrande?
Eller var det för sarkasmens skull?
För att det är så lätt att såga en kvinna på femti som fortfarande juckar mot pelare och klär sig i skolflickskjol och korsett?

Enligt mig var detta en sjudundrande show där Madonna plockade hitar från alla sina olika epoker, vilket inte vill säga lite, och ändå lyckades förnya med grepp som balkanmusik och hopprep på scen. Men ”Så kommer showens värsta bottennapp. Madonna visar hur man mördar en lysande hit, i det här fallet La Isla bonita, genom att plocka in en romsk orkester och blanda zigenarmusik med latino. Det är inte bara en dålig idé i teorin, det är en vedervärdig upplevelse i praktiken. Eurovision song contest – fast bara hemskare.” tycker förstås den kritiska lilla trion på GP.

Enligt Daniel Claeson på samma tidning (han som skrivit den riktiga recensionen) ger hon ”uttryck för ett väldigt stort och inte särskilt klädsamt bekräftelsebehov. En vilja att visa vem som är störst, bäst och vackrast.”

Hade jag inte läst en ytterst underhållande sågning av Ulf Lundell i samma tidning den morgonen, hade jag börjat undra över den här världens hälsotillstånd. Vilken storstjärna ger inte uttryck för ett väldigt stort och inte särskilt klädsamt bekräftelsebehov? Är inte själva meningen med världsturnéer ett sådant uttryck?

Bruce Springsteen hyllas som om det inte fanns ord. Trots att han knappast bjuder på nån show. När Madonna nu kommer klagas det. Dels på att det inte är tillräckligt med show. Dels på att det är för mycket show för att sångerna ska gå fram. Hur vill man ha det?

”Publiken går inte direkt bananas. Det är mer en avvaktande inställning. Vilket är synd, för om den här extremt hårt koreograferade och mallade showen ska lyfta krävs det en superentusiastisk publik som kan ta Madonna till himlen”, skriver den arga trion Sofia Sjölin, Linda Clausson och Johan Lindqvist (GP).

Och jag tänker att det bör tas under beräkning att vi har att göra med en svensk publik. Här visas det inga känsloyttringar i onödan, och det vickas inte på några höfter. Klappa händerna när du mår riktigt bra, håller vi på här. Rytmen förstärks med uppmuntrande taktfasta slag; då är det riktigt, riktigt bra tycker svenne.

I DN:s recension, skriven av Nanushka Yeaman, erkänns Madonnas storhet som den självklarhet den bör vara. Man kritiserar viss falsksång, vilket jag kan hålla med om, men framhäver också vikten av att Madonna ständigt förnyar sig och blandar upp sina gamla låtar för att undvika rutin.

Nu var det förstås 19 år sen kvinnan var här senast, så nog tyckte 40åringarna på spårvagnen hem att hon kunde hållit lite mer i de gamla låtarna … samtidigt som 20åringen på bussen tyckte att hon kunde spelat mer av Confessions-skivan. Alla borde vara nöjda, men ingen är nöjd.

Madonna bjuder även på en Michael Jackson-hyllning i form av en dansare som utklädd till Michael kommer in och river av en moonwalk mitt i 80talslåtarna. En fin detalj som inte behövts, och som just därför kommer direkt från hjärtat. ”Give it up for one of the greatest artists of our time, Michael Jackson!” säger Madonna och skärmen visar en lockig ung Jackson. Under 80-och delar av 90talet var det dessa två giganter som slogs om popvärldens lyssnare. Även om Michael vann skivförsäljningstoppen.

Ur Aftonbladets recension av Markus Larsson:

Jag känner mig som en gammal, sliten och repig vinylskiva.

Ni vet, den där runda saken som snurrade drygt 33 varv i minuten och gärna förpackades i ett konvolut i fyrfärg.

Min kritik har fastnat och står och hackar i samma spår.

Men det är inte lätt att hitta nya infallsvinklar och perspektiv när man skriver om en show som inte förändras. Min så kallade tyckarmuskel börjar få svår mjölksyra.

För lite spänning

Jag har, om man räknar in fjolårets världspremiär i Cardiff som var något annorlunda, sett samma föreställning fem gånger vid det här laget.

Och det här är inte en show som tål så många repriser. Den är helt enkelt inte tillräckligt spännande och bra.

Aftonbladet: Madonnas show på Ullevi är storslagen – och spretig

Jag undrar hur många vanliga svenskar, alltså inte betalda kulturjournalister; som sett denna konsert mer än en gång? Nej, jag tror inte det är många. Är det verkligen i läsarnas intresse att ha med en trött utläggning som denna? Nej, det kan man fan fråga sig. GP:s jämförelse med premiären inomhus på Londons O2 känns mer motiverad i så fall, där han konstaterar att utomhus försvinner en del av den intensiva energi som showen bjuder på.

Guldklimpen You must love me från Evita skymtar fram och det blir stämningsfullt och fint, åtminstone i mitt hjärta. Inte i Markus Larssons.

Och Vogue! När hon spelar Vogue vill jag skrika Jaaa! Den här sjöng jag när jag var tolv! Och i samma utstyrsel som du har nu, eller nästan i alla fall!

Varför tycker inte jag det känns okej att kritisera att en kvinna som är femtio håller på att klä sig som en tonåring?

Varför är mina reaktioner till skolflicksutstyrseln (röda korta shorts, långa svarta knästrumpor à la fotbollssockar och svart ärmlös träningsjacka) enbart: 1. Å! Hon gillar också knästrumpor! och 2. Å! VILL HA!

Jag älskar att Madonna är 50 och har en fotomodell till pojkvän. Som är 22. Och heter Jesus.

Ulf Lundell har haft yngre tjejer de senaste decennierna. Bruce Springsteen står med benen brett isär och pumpar ut låtar som om inget har förändrats, Per Gessle bjuder på samma show år efter år. Madonna är en världsstjärna i världsklass. Med viss falsksång, det kan jag hålla med om. Men även viss skönsång, vilket också bör poängteras. Då Madonnas låtar och show över huvud taget ofta kommer i skymundan för skriverier om annat, t.ex armar, kabballah och en begynnande ålderdom.

Bästa låten (och lite bevis på falsksången):