Det starkaste intrycket av Brent Hunter och Nina Ramsby är att det är passerat, lite menlöst och dessutom ganska ofärdigt.

Det känns som tiden passerat för ett projekt av den här arten. Brent gillar Nina. Nina gillar Brent. Tillsammans gör de en skiva från två separata håll, men tillsammans. Så långt allt väl, men när resultatet mest kan kvitta skulle det här lika gärna kunnat få hålla sig på en Myspace-sida.

Men nu har Nina Ramsby som efternamn och då får man göra det man vill göra utan att det ifrågasätts alltför mycket. För Nina är en stark konstnärssjäl som mestadels gör bra och spännande saker. Klart hon får OK att göra ett samarbete med ett fan på andra sidan Atlanten. Trots att den bärande idén inte är bättre än att han gärna vill samarbeta med Nina och att de tycker det är lite fränt.

Musikaliskt är det ganska ostadiga, snabbt ihoprörda elektroniska bakgrunder över lite knaster och billiga beats. Brett känns ofärdig, även om han kanske har potential. Men så har de ju en stor fördel i sitt samarbete. Nina Ramsby sjunger. Och Nina är alltid bra.

Men inte ens hon räddar upp det här. Det räcker inte helt enkelt. Idén kunde gärna fått stanna vid de där digitala utbytena som ledde fram till beslutet om att ge ut det på skiva.