Att jobba med Alec Empire 2009 känns i ärlighetens namn inte så intressant. Eller? Det kanske är dags för den gamle Digital Hardcore-kaptenen att återvända till skutan? Inte för att han egentligen lämnat den, åtminstone inte om vi ska diskutera produktivitet, men det var nog ett tag sedan Empire kändes riktigt relevant.

När Patrick Wolf lämnade eller blev dumpad av Universal valde han en boot camp med Alec Empire i dennes Hellish Vortex-studio i Berlin, där Wolf också, i egen utsago, fick sitt ”lystmäte av 666”. Deras bekantskap går vagt tillbaka till Atari Teenage Riot-tiden, även om Wolf då fortfarande mest var ännu ett fan som bombarderade folk med sina demos. Tre album från den ene och otaliga remixer, minialbum och diverse produktioner från den andre senare blev samarbetet till slut ett faktum. Wolf har alltid haft en fäbless för oljud och dissonans (ett exempel lika gott som något är väl att han listat Empires ATR-kollega Nic Endo som influens), även om han också alltid lutat åt popen, hur gotisk och gospelkörad den än till sist blev. Den här dualismen är tydligast på debuten Lycantrophy, men har alltid hängt med i en sidovagn, och är väl, om man ska dekonstruera det hela, det som gör Wolf intressant. Sammanstötningen mellan det klassiska, det experimentella och det kommersiellt gångbara. Det är logiskt att Universal backade ur.

Troligen fungerade samarbetet med Empire mest som en mental backup för Wolf i jobbet på The Bachelor. Även om den första singeln, Vulture, är en av de låtar som kravlade ut ur helvetesvirveln, så är det en Wolf i sin mest klassisk-akustiska skepnad som hörs på större delen av The Bachelor. Vid det här laget har han morrat om pedofili, suttit på Cornwalls kust med en ukelele och discodansat i tyska kortbyxor, så det var väl dags att komma hem. Så vad är då hem? Hela press-svängen har redan konstaterat att The Bachelor ursprungligen bar namnet Battle och var ett högst frustrerat dubbelalbum. Wolf vältrade sig i stress och ångest efter The Magic Position-turnéerna och den kommande skivan hade all potential att bli totalt becksvart. Så vände det hela plötsligt och dubbeln kändes med ens ologisk. Så istället blev Battle till två; The Bachelor och The Conqueror, som släpps tidigt nästa år. The Bachelor symboliserar den ursprungliga idén och The Conqueror den nya vändningen. Så det här är alltså det nya svarta.

Visst finns det destruktiva drag på The Bachelor, men jag har ändå svårt att se den som den här domedagsskivan det tydligen skulle vara. Den är genomgående oerhört väl arrangerad och melodisk. Dramatisk, och en aning teatralisk, visst, men det är också en grundval hos Wolf. Den för honom episka Damaris ligger lite som en vattendelare av albumet, och skiljer de mer poporienterade Hard Times och Oblivion (kalenderbitarinfo: båda innehåller gitarrspel, en ovanlighet i sammanhanget) från de mer introspekta Thickets, Who Will?, Blackdown och Theseus. De spår som tydligast representerar frustrationen och ilskan, Vulture och Battle, känns lite malplacerade i all sin nittiotalsestetik bland alla stråkar och pianoklink. De behövdes förmodligen för att släppa ut ånga, men sedan tog melankolin över.

Som bekant föredrar jag rent musikaliskt Patrick Wolf när han är beskare och mindre studsa runt i paljetter, så det var väl ingen större överraskning att The Bachelor skulle fungera hos undertecknad. Framför allt Damaris och Hard Times är låtar som jag förmodligen kommer att lyssna på ett bra tag till. Frågan är väl mest hur The Conqueror kommer att se ut – för den melodramatiska vågskålen bör nu anses som full, och fler stora stråkarrangemang kan nog närmast få Wolf att skjuta sig själv i foten. The Bachelor är på ett mycket fördelaktigt sätt en sammanfattning av de tre tidigare albumen, och med uppenbarligen med den äran, men samtidigt är det också tid att blicka framåt.