För några år sedan kunde man hos brittiska bookmakers, med väldigt fördelaktiga odds lägga vad på att Peter Doherty skulle dö innan årets slut. Hur håller han sig levande? Han har nu passerat den traditionella rocknroll-dödsåldern med tre år och ser inte ut att vara på väg att lämna oss än. Över åren har han, trots att han ser halvt medvetslös ut lyckats få ur sig mängder av kreativa verk.

Jag vet inte huruvida han har brutit sig ur sitt beroende nu eller ej men när jag sätter mig för att lyssna på Grace/Wastelands måste jag först sudda bort de bilder av honom där han som en stor degboll visar upp sina sönderstuckna armveck med ögonen rullande någonstans långt bak, in mot hjärnan, sprutandes blodfyllda kanyler mot kameran. Det finns ingenting lockande eller romantiskt med någon som hänger sig åt drogberoende.

Ur Grace/Wastelands framstår någon slags klarhet, sångerna är avskalade, ofta med lugna harmonier i bakgruden, en slö gitarr och Peters släpande sång. Med en klarsinnig producent, Stephen Street och uppbackad av Graham Coxon är resultatet bättre än väntat. Han är som bekant en briljant textförfattare och har byggt sina kreativa utsläpp genom en passion för romantiska diktare, 1800-talslyrik och det klassiskt stereotypa engelska. Blandat med en modern spark i ansiktet, en djärvhet och nonchalans har han en attraktiv publik persona. Ungefär samma recept som Russell Brand har byggt en karriär på.

Några låtar sticker ut, Salome, bland annat för att han namedroppar Isadora Duncan. New Love Grows On Tree och 1939 Returning har vackra melodier och en rymd. Geniet sticker ut stundtals men som helhet lämnar det inget större avtryck.