Det här börjar ju fint. Inledningsspåret, Seen And Gone, låter som behaglig singer/songwriter-musik över en spännande reggaeinfluerad mix av musikinstrument. Jag tror att alla i hela världen skulle gilla den här låten. Det är bara en sådan låt som är bra i allas öron. När jag satte i skivan i spelaren första gången var det förresten första gången jag hörde Kultiration, och Marcus Bergs sång tilltalade till mig direkt. På Seen And Gone alltså. Sedan går det sakta utför.

Det här är långsam musik, det händer inte så mycket. På Armérika svänger det till med alla blåsinstrument, men där störs jag av att sången är på svenska. Jag har svårt för det. Reggae på svenska har aldrig tilltalat mig. Det funkar inte att sjunga jamaicanska på svenska. Ljudbilden blir larvig. Lite gung finns på engelsktextade Agnaye Swaaha och Earth Songs också, och i mina gladaste stunder kanske jag skulle vifta lite dansant på armarna till dem.

Resten av albumet är ett enda stort lugn. En del visor är fina. Förutom inledningsspåret även Constant Waterfall, där finns fina melodier och bra sång.

Första lyssningen av Kultiration gav ett gott första intryck. Andra och tredje blev trist respektive tristare. Piece Of Mind, Treår och Mörk Är Natten Innan Gryning är sömnpiller. Till och med Lejoninna, där tempot ändå kan ses som högt är ointressant.

Ibland blir det för mycket musik. Instrumenten går ihop, och istället för en mäktig enhet blir det en gröt. Det är ingenting som står ut, ingenting spännande som väcker engagemang.

Det ska inte vara för mycket, men inte för lite heller. Seaside ger mig nästan ingenting. Det avskalade beatet är snyggt gjort och inledningen är intressant, men sedan händer det inte så mycket mer. Sången förvandlas nästan till en viskning i mina öron, och jag blir aldrig tillräckligt nyfiken för att anstränga mig för att höra på den.

Kultiration beskrivs som ett reggae-band, antagligen för att förenkla det hela. För egentligen är det inte enkelt, de är inte ett typiskt reggaeband. Jag vet inte vad man ska kalla deras musik. Finns det ett samlingsnamn för musik som innehåller allt från svensk visa till djungeltrumma, boom-bap, reggae, myspop och jazz? Troligtvis inte, så vi lämnar det. Att spekulera i vilket fack man ska stoppa dem är dock mer intressant än vad deras ljudbild är, i alla fall på deras fjärde och självbetitlade album.