När jag sätter på Syster Sols första soloalbum, tidigare har hon varit med i storgruppen Livelihood, känner jag mej helt missanpassad. Det låter som ett intro till valfritt barnprogram, och jag är inte åtta år gammal längre.

En bit in i första spåret, När Vi Kommer, svalnar dock det barnsliga av. Jag förstår att det här är riktig musik, gediget genomarbetad sådan också.

Trots mina fem år som rastahuvud har jag aldrig charmats ordentligt av reggae. Visst är det oftast soft och njutbart, lättsamt men ändå med en intelligent insikt.

Jag känner mig ovan till att höra sång på svenska med jamaicanskt tonfall. Ibland blir det jättebra, som på Reflektioner och Fällan, där det gungar på mer eller mindre lugnt, men ibland blir tempot för högt och Systers röst låter tjatig.

Eko gillar jag också. Den har ett mer dramatiskt och mörkt sound än resten av låtarna, som till störst del är glada. Det är en spännande låt, och som mittenspår inbringar den ett nytt liv i albumet.

Det (för) höga tempot infaller sedan med jämna mellanrum, och trots fina blåsinstrument, djungeltrummor och basslingor så har jag svårt att njuta av det. Det är enerverande, en typ av reggae som jag nu vet varför jag har undvikit.

Skivan förtjänar dock inte så mycket mer klagan. Dömd Att Bli Bedömd är inte riktigt min kopp te, men mitt musiksinne är tillräckligt starkt för att jag ska kunna höra när något är bra gjort. Det här är genuint, smart ihopsatt, texterna är starka och det är bra musiker som sprudlande har jammat fram musik med känsla.