-För det är mycket coolare på engelska och jag har insett att väldigt många av mina favoritlåtar blir pinsamt naiva när man översätter dem.

För några veckor sedan var det en diskussion i SVT:s Popcirkus om svenska artister som sjunger på engelska. Love Antell, sångfågel i Florence Valentin, var inte helt oväntat av den åsikten att de som sjunger på engelska kommer undan med mindre genomtänkta texter än de svensksjungande till vilka han själv kan räknas. Ganska harmlöst uttalande men detta är något som etsat sig fast i mitt minne.

Just den myten om det coola rockbandet med attityd och som uteslutande sjunger på engelska passade väldigt bra in på Mando Diao när de skivdebuterade. De formades med exakt precision efter mallen som sedan länge kallats för rock´n´roll. Det var då för sju år sedan och 2009, i samma program av tidigare nämnda Popcirkus, ser man samma Borlängeband. Nu med blåsorkester, funkrytmer och bandmedlemmar som outar att de har barn. Jo, det har hänt mycket med bandet sedan genombrottet och vägen fram till idag har varit krokig. Man har gått från megahajp med debuten Bring Them In via kommersiellt misslyckande med Ode To Ochrasy till att senast göra lågbudgetskivan Never Seen The Light Of Day.

Var är vi nu då?

Kan det vara så att rävarna af rock´n´roll på dalmål har gått och blivit gamla? Absolut. När jag lyssnar refererar jag till det poprockiga hos Beatles men även rytmiken och blåset från Motownband i stil med The Four Tops. Således skulle jag föredra vinyl som format för detta ”nya” album ”. För känslans skull. För att kunna drömma mig bort till den där cigarrluktande källarlokalen med neonlysande jukebox i hörnet. Låten High Heels är ett typexempel på känslan jag upplever.

Att det låter gammalt är nog egentligen det enda som gör att skivan knyts ihop. För i övrigt är det väldigt spretigt där blåsorkester tar stor plats i en låt medan en annan låt karaktäriseras av rundgång och spetsiga cymbaler. Men jag gillar när det spretar. Det känns genuint precis som deras debutskiva Bring Them In. Problemet med Give Me Fire är istället att jag associerar sången till det dåliga från mellanplattorna (läs Ode to Ochrasy och Hurricane Bar). Detta hindrar mig från att släppa in musiken helt och hållet i mitt hjärta. Det är tråkigt för annars hade skivan haft kapacitet att bli en klassiker i min skivsamling redan idag. Tyvärr börjar jag inse att Mando Diao aldrig mer kommer att kunna ge mig den känslan jag fick när jag lyssnade på deras första skiva.

Det är bra nu. Men det var bättre förr.