Singeln Lies landade hos mig någon gång under förra året, men gick då ganska obemärkt förbi. Nästan så att jag hann glömma att jag ens hade den i min ägo. En liten falsettig, kurvig pophistoria, trevligt, men knappast något som får en att konvertera. När sedan albumdebuten trillade ner var det i all ärlighet inte med världens största entusiasm jag såg på den. En orättvis punkt att närma sig ifrån, men likväl sanningen.

Antennas kategoriseras lättast in under det alltomfattande popparaplyet, även om deras kompositioner inte är helt snörräta och här och där dessutom begagnar sig av någon liten smygfunkig baslinje. Dock är det aldrig fråga om några större utsvävningar, vilket också förstärker intrycket av dem som ett band obenägna till impulser, eller så ter sig dessa bara som väldigt tama. Någon förvåning eller aha-upplevelse är det väl knappast tal om. Nivån är genomgående jämn och med lika långt till toppar som dalar.

Följaktligen är alltså det som fattas Antennas karaktär. Något iögonfallande. Feeling Feline Tonight blir aldrig, trots den tilltalande titeln och den fina paketeringen, riktigt angelägen. Även om den är trevligt oregelbunden och inte alls går i schablonpopens upptrampade fotspår, så är det aldrig tal om någon riktig förflyttning rent emotionellt. Antennas är ett högst dugligt band, men de lyckas ändå inte få mig på kroken. Det är möjligt att det är ett ganska vanligt klagomål från min sida, och det är lika tänkbart att jag inte rätt mottagare för den här skivan, men det är att svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta riktig kraft på Feeling Feline Tonight. För lite blod och skräp. Även med ovanstående omdöme om Lies i åtanke måste det ändå sägas att den, tillsammans med Youngbloods, förmodligen är den starkaste låten i den här samlingen. Eller åtminstone det enda tillfälle då falsettsången fungerar riktigt. Sedan blir det lite väl mycket manierad crooner/oompa-boompa-känsla, som på Sinners Repent.

Så kommer vi återigen till det berömda dilemmat om medelmåttans vara eller icke vara. Utan att behöva ge sig in på rent darwinistiskt territorium så kan vi fortfarande enkelt konstatera att något som lämnar en oberörd är något man lika gärna kan mista.