Hur mycket jag än uppskattar en mäktigt framförd O helga natt, en putslustig Mer jul eller en mer allvarlig och stämningsfull Snart kommer änglarna att landa, är det för mig som för många, många andra.

Måste jag välja en enda jullåt är det The Pogues och Kirsty MacColl med Fairytale of New York som blir valet.

Låten har funnits med mig i många många år nu, även om jag var lite väl ung för att uppskatta den när den släpptes 1987. Sedermera snubblade jag över den på sjutumsvinyl på någon begagnathandel och sedan dess har den spelats kring juletid i det Lundströmska hemmet.

Det är egentligen inte så svårt att förstå varför den tilltalar så många människor. Utöver att det är en väldigt medryckande och stämningsfull låt, ställer den sig vid sidan av alla de andra präktiga jullåtarna som sköljer över oss. Det faktum att allt inte är så jävla vackert gör den vacker, helt enkelt.

De två karaktärerna Kirsty MacColl och den legendariska Shane MacGowan vittnar under låtens gång om en jul som inte alltid är så fantastiskt stillsam och vacker som man skulle önska. Det handlar om drömmar, det handlar om kärlek, men det handlar även om baksidan; bitterhet, ouppnåeliga drömmar och brustna hjärtan.

Sprängpunkten är när de båda skäller ut varandra och kanske sätter de där ord på känslan många av oss känner under just julen.

You’re a bum
You’re a punk
You’re an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it’s our last

Burdust, men poetiskt. Hårt, men med värme. Som det kan vara.