Bobo Stenson.

ECM.

Redan när jag en gång började resan in i den svenska jazzen för lite drygt tio år sedan visste jag att våra vägar en dag skulle korsas. Tyska, kvalitetsstämplade, jazzetiketten ECM:s utgåvor har jag läst ofta och positivt om. Stenson har varit en ständigt återkommande referens i texter om svensk jazz.

Så möts vi då, 37 år in i Stenson karriär på skiva, på riktigt för första gången.

Bobo Stenson gav ut sin första året innan jag föddes. Det är en svindlande tanke.

Ändå är Cantando också något av en debut. För första gången sitter svenske trumslagaren Jon Fält på pallen i studion efter flera år i, eller i utkanten av, trion på scenen. Fält är en imponerande trummis. Här visar han att han är lika säker på att spela med lätta händer och försiktigt accentuera musiken som han i andra sammanhang kan vara vildsint expressionistisk.

Trions basist, Anders Jormin, har funnits med i 15 år och står på egen hand för två av tre av trions egna kompositioner (den tredje är komponerad gemensamt). Hans basspel är varmt och djupt, en trygg famn att falla in i.

Bland det inlånade materialet märks bland annat Don Cherrys Don’s Kora Song, Ornette Colemans A Fixed Goal och två versioner av tjeckiske kompositören Petr Ebens Song of Ruth.

Precis som skivans omslag antyder vilar en grå dyster stämning över materialet. Det är musik som suger in och förtrollar, som söker sig inåt. Även om Stensons piano väver helheten finns gott om utrymme för Jormin och Fält att göra sina musikaliska röster hörda. Väl värt att lyssna på många många gånger. Särskilt när hösten ligger regntung och solen får kämpa för att bryta fram.