Dystopia och Aurora: Air
Tombstone: The Presets
Road to Recovery: Daft Punk
Ending of an Era: Fujiya & Miyagi

Så går det att fortsätta genom hela Dystopia. Midnight Juggernauts låter väldigt ofta lite som väldigt många andra band, även om det inte alltid är ett och samma. Inte för att deras influenser är fy skam, men originalitet är inte direkt ett framträdande drag hos australiensarna. Inte när det gäller tematiken heller; Jean-Michel Jarre ringde, han ville ha rymden tillbaka. Sina laserspots också.

Ska vi dela upp Dystopia blir det ungefär såhär: tidvis några av förra årets största hits på indiedagisdansgolv, tidvis gammal återanvänd skåpmat. Eller, varför dela upp? Det är väl på grund av det senare som det förra blivit möjligt? Igenkänningsfaktorn är hög och även om Dystopia kändes underhållande till att börja med blir den snart formulaisk och alltför förutsägbar. Missförstå mig rätt, det bör erkännas att jag gjort fula robotmoves till både Road to Recovery och Into the Galaxy vid flera tillfällen. Det finns låtar på Dystopia som visst har sin plats och som låter riktigt bra i rätt kombination av plats och tidpunkt, men albumet i sin helhet blir ganska snart tröttande och föga spännande.

Det är inte fråga om att Midnight Juggernauts’ existens inte går att rättfärdiga. Det är bara det att det i längden finns mycket roligare saker där ute.