Hade det inte varit för det faktum att Åmål är födelseort för Kid Down och inte, säg, Los Angeles så hade bandet antagligen redan åkt med turnépaketet Vans Warped Tour ett par gånger. Mot bakgrunden att de, från och med förra utgåvan, ligger på Epitaph i USA och har finslipat deras sound på nya I Want My Girlfriend Rich är det ändå inte helt omöjligt att en plats på turnén ändå viks åt kvartetten. Där de, i likhet med kollegorna i Chemical Vocation, nuförtiden anammar poppunkiga influenser framför screamogebitet och sneglar helt ogenerat mot just Amerika och dess musikklimat är det bara en tidsfråga.

Visst, det finns en uns av Millencolin – framförallt i öppningsspåret To The Rhythm Of A New Drum - och influenser av andra svenska akter att skönja i Kid Downs musik, men där dessa oftast kan luta sig mot vissa mått av särprägel är detta pinsamt dåligt och direkt ohållbart.

Allt bandet tar sig för sker med något slags happy-go-lucky-attityd där till och med Blink 182 framstår som ett band med seriös framtoning. Pressreleasen är utformad som en kontaktannons där en kvinna ”mellan 18 och 55 som är rik (och gärna berömd)” efterlyses, låttitlarna stavas People Say You Find Everything On Wikipedia och, något motsägelsefullt, I Want To Be A Kid och i videon till nya singeln I’ll Do (It For You) följer vi med skolans ryggsäcksklädda tönt till festen där ”the cool crowd” hänger och hans kärlek, den blonda cheerleadertypen, inte ser honom och Kid Down spelar i vardagsrummet. Punk för American Pie-publiken. Smalt riktad musik och samtidigt väldigt bred.

För det finns en stor publik för band av denna sort. Framgångarna Sum 41, Fall Out Boy och My Chemical Romance hittills åtnjutit är inga isolerade händelser, det är numera allmängods. Kid Down får i och med denna skiva finna sig i att buntas ihop med nyss nämnda band och något säger mig att det varit ändamålet från början. Dock, där de två sistnämnda banden hittat en egen identitet och faktiskt är lyssningsbara är Åmålsönerna ljusår därifrån.

Allt är visserligen gediget framfört, stämsången klockren, Roberto Laghis produktion fläckfri och i Be Safe hittar jag ett litet drag av originalitet, den enda ljusglimten i ett konstant mörker. Med betoning på den enda. Efter många genomlyssningar kan jag bara konstatera att detta inte är för mig. På något sätt.