Det är lite svårt att veta vart jag ska rikta min uppmärksamhet när jag tar mig an Rocker No. 1. För det finns en hel del gott att njuta av.

Låt det vara Harmonica Sams munspel, eller varför inte hans röst. Låt det vara Tobias Einestads mjuka ståbas. Eller låt det vara Johan Svenssons trumspel, som i sina snabbare stunder får mig att tänka på Hound Dog Taylors gamla trummis Ted Harvey.

Harmonica Sam har utöver The Domestic Bumblebees fått sällskap av såväl Boppin’ Steve som Fredrik Rosén på skivan. Namn som till och med jag, som i ärlighetens namn har rätt begränsad koll på dagens scen av rockabilly och rock ‘n’ roll, känner igen och resultatet är för genren klockrent. Autenciteten är stor, en nog så viktig ingrediens, så också framtoningen och framförandet.

Min enda invändning är att skivan känns som något av en bagatell. De synnerligen svängiga och dansanta låtarna passerar oftast förbi mig. Även om de helt klart är en stund av njutning, sätter de sig inte. Bäst blir det, paradoxalt nog i en genre som har tillbakablicken som hörnsten, när de ger sig i kast med eget material.