Jag vet faktiskt inte exakt när den meste Dahlbäckaren i min värld bytte förnamn från Jesper till John. Det var ju Jesper, som del av Svek-kollektivet, var med och formade den svenska technovågen under nittiotalets andra halva. Under eget namn och under ett antal alter egon som Sunday Brunch, Hugg & Pepp och DK7 poppade det upp album och tolvor till vänster och höger.

Men de senaste två åren eller så har det oftast varit yngre kusinen John som fångat min uppmärksamhet. Med en imponerande takt har han spottat ur sig grejer som dessutom väldigt ofta varit väldigt bra. Med Winners & Fools har John dessutom hunnit fram till det fjärde albumet inom loppet av tre år. Ja, i alla fall släppta under hans riktiga namn – därutöver har han schizofrent även hunnit med andra fullängdare under andra namn.

Som tidigare album handlar Winners & Fools om en resa i gränslandet mellan techno och house. Winners & Fools är däremot, inte minst jämfört med föregångaren At the Gunshow, det John Dahlbäck-album som är mest generöst med inbjudningsbiljetterna. Även om det är att gå för långt att kalla Winners & Folls för något slags überkommersiellt försök att slå sig in på bredare marknader är musiken mer tillgänglig. Dessutom med ett större musikaliskt spann än tidigare skivor.

Bara en sån sak som att det förekommer ganska mycket sång bland albumets fjorton låtar.

Visst finns det gott om varianter av tidigare Dahlbäck-grejer, men överlag är det även här inte de mest introverta prylarna vi pratar om här. Och det är bitvis riktigt, riktigt bra. Hit hör Gold & Fears instrumentala techhouse med sin wobblande melodi och Spitzer med sin snyggt digitalskrapande melodislinga. Bland de riktiga höjdpunkterna finns också avskalat dramatiska House of the Archipelago som tillåts glida in i ett vackert mäktigt stråklandskap hämtat från hjärtat av den baksidesvärld där innevånarna heter saker som Tiger Stripes och A Hundred Birds. Lite närmare gränsen hittar vi sedan Balcony Dance – en något mindre skuggdränkt tvilling till House of the Archipelago. Och så förstås vackra och Fred Falke-minnande July First.

Så finns också en helt annan sida av Winners & Fools. En sida som, ja, är pop. Den elektroniska pop som känns igen från flera svenska sovrumsmaskinparksartister. Här är det rätt ofta dessutom sång som gäller, av John själv eller av Elodie (som också var rösten på Dahlbäcks acidknorrande Blink). I sina bästa stunder, som i analogdigitala World of Love och Mr. Suitcase-bubblande och vocoderiserade I Had a Feeling blir resultaten också ungefär hur bra som helst. Men överlag blir de här låtarna lite mindre intressanta och gör att albumet slirar på sina ställen.

Så visst. Allt är inte helgjutet. Men trots det har Winners & Fools haft en stadig plats i mitt musiklyssnande senaste månaderna innan jag äntligen fick ändan ur att skriva om den.

Det kanske är det bästa betyg som skivan kan få.