Scenario: Du är fransk regeringstjänsteman och har tänkt dig att gå på lång och skön sommarsemester. Det var bara det där med chefen och hans fru innan, sen blir det semester med bagels, cafe au lait och baguetter sommaren lång.

Väl på den där lunchen tvingas du lyssna på den där slängiga Sarkozy, men du vet ju att snart är det över. Snart är det äntligen sommar. Ni reser på er för att åka. Men vänta bara en sak till. Ni ska få en present. Du vill ju egentligen dra, men fine. Det är ju alltid roligt med presenter.

Ni får ett litet paket allihop. Det är litet, med blått omslagspapper och röda och vita snören. Ni tittar lite spänt på varandra och sliter upp pappret.

Och där ligger den. Styggelsen som är Carla Brunis nya skiva Comme si de rien n’était.

När Carla Bruni debuterade för några år sedan gjorde hennes ”finstämda” och ”trevliga” skiva succé i hemlandet och den hyllades på många ställen även i Sverige. En före detta supermodell som gjorde en skiva som inte komplett sög. Praise the lord.

Förra året släppte hon No Promises med tolkningar av döda brittiska och amerikanska poeter. Den här gången ser hon tillbaka på sitt eget liv. Hon sjunger att hon är ett barn trots sina 40 år och 30 älskare. I Tu Es Ma Came drar hon på sin make diplomatiska problem med textrader som ”Tu es ma came / Plus mortelle que l’héroïne afghane / Plus dangereux que la blanche colombienne”. Du är mitt afghanska heroin, mitt columbianska heroin. Men just de sakerna är väl snarare det positiva med skivan.

Visst kan väl en skiva vara trevlig och fin. Men inte irriterande så. Comme si de rien n’était är så harmlös att den svider som för mycket magsyra en söndagmorgon efter en hård natt. Och den enda Link jag har att tugga på är att stänga av den här skivan.