Timing kan som bekant betyda allt. I det sammanhanget är det inte alls otänkbart att det tillfälliga tropiska klimat som just nu råder är en bidragande orsak till att Going Up får en likaledes mild behandling. Lika mycket som jag kanske skulle avfärda den som något som bara britter kan älska om den släpptes i säg oktober lika mycket kan jag nu, åtminstone stundtals, inte låta bli att undra om de ändå inte är något på spåren.

För en lycklig varm festkväll med ett antal pints och eller annat innanför västen är Kidda en kompis man gärna bjuder in för en stunds bekymmerslöst okomplicerat och dansant sommargung. Glatt och oförargligt och med största sannolikhet inget man kommer minnas om en månad men som, när vårt kalla nordliga land förflyttats närmare ekvatorn, är precis vad rytmdoktorn ordinerar.

Steven McGregor stöper genomgående sin musik i samma form där glada soul- och funksamplingar, breakbeats och en känsla för händerna-i-luften-refränger skakas ihop i hans mixer till en rytmiskt hackig houseigt dansant slutprodukt. Men även om mycket drar åt samma håll och ett stundtals förvirrat intryck avslöjar att idéerna inte räckt hela vägen lyckas han ändå, inte minst tack vare de gästartister han bjudit in, variera sig så pass mycket att intresset hålls vid liv. Det tillförs helt enkelt en extra dimension till låtarna med gästartister istället för de där han förlitar sig helt på samplingar.

För även om glädjeämnen som Strong Together, en stopmigt klassisk northern soul-stänkare i ny kostym, Hey Y’all som med tvärflöjt och stråkar förvandlar dammig skäggrock från USA:s djupaste söder till downtempohouse och varmhjärtade Smile gör väntan på nästa Lemon Jelly-album lite lättare kan de ändå inte riktigt mäta sig med V.I.P. där Psycho Les får lägga några tighta verser över ett patenterat svängande latinfunkigt beat. Inte så att det når hela vägen upp till vintage Beatnuts-klass men åtminstone en bra bit på väg.

När dessutom McGregor inser sina begränsningar och håller sina låtar föredömligt korta, det mesta klockar in på väl under fyra minuter, bortser man gärna från de mindre lyckade delarna på Going Up och låter den istället bli den lättflyktiga sommarflirt den så gärna vill vara.