-Är det okej om Johan är med på intervjun också?

Frågan kommer från Tiamats promokille Ronnie, som styrt upp min intervju med basisten Anders Iwers några timmar innan Tiamats spelning på Metaltown i Göteborg. Och inget ont om Anders, tvärtom faktiskt, men självklart har jag inget emot om även Johan Edlund, sångare och gitarrist, och utåt sett något av Tiamats motor, är med på intervjun.

Tiamat är ett rätt märkligt fenomen. Från att ha börjat som en death metal-akt i slutet av 1980-talet, då under namnet Treblinka, slog man sedermera om riktningen för bandet, antog ett mer gothorienterat sound och slog igenom. Skivan Wildhoney brukar få markera starten på det Tiamat som vi känner i dag och år 2008 har bandet ett väl definierat sound som är svårt att ta miste på.

Men trots att bandet slagit igenom på världsscenen är Tiamat fortfarande något av en outsiderakt på hemmaplan i Sverige. Bandet ger sällan spelningar här och när man kommer till Metaltown är det på festivalens minsta scen.
– Vi fick välja på att spela där eller att spela på mellanscenen vid lunch, förklarar Anders Iwers valet att spela på den mindre scenen.

Anders Iwers
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

Men att få till stånd en Tiamatspelning är inte det lättaste. Bandet är numera utspritt och för att kunna genomföra ett gig krävs det långa resor. Värst är det för Johan Edlund, som numera residerar i grekiska Thessaloniki.
– Vi får inte så många förfrågningar och vi måste få det att gå runt. Därför spelar vi mest på stora arrangemang, säger Johan Edlund.

Metaltown är ett sådant och för Anders Iwers är det en speciell kväll. Han bor enligt egen utsago ett stenkast från festivalen, vad det nu innebär med Göteborgsmått mätt.
– För mig är det grymt att få spela här. Det är min hemmaplan, säger han.

Tiamats frånvaro från den svenska scenen, i kombination med att bandets mörka musik och inte sällan svårgreppade texter, har gjort att de i mångt och mycket betraktas som ett ganska mystiskt band. De två herrarna jag träffar i backstagebaren på Metaltown med varsin jack and coke i näven, är dock två väldigt jordnära människor.
– En tjej på vårt förra skivbolag sa en gång att om folk bara fick träffa oss så skulle vi vara världens största band, berättar Anders Iwers och jag är inte sen att förstå vad hon syftade på. Anders klingar på go’ göteborgska, medan Johan ger ett närmast försynt intryck, samtidigt som det finns en skärpa i varje svar han levererar. Under intervjun kommer flera människor förbi och hälsar på endera Johan, endera Anders.

Men samtidigt är den mystiska sidan av Tiamat en viktig del av bandet framtoning och image. Allt ska inte vara solklart inbillar jag mig och Anders håller med om att mystiken kan spela bandet i händerna.
– Jag tror att många av de som gillar oss gillar mystiken, resonerar han.
– Det har blivit lite av en kultgrej.

Mystiken har inte heller minskat på grund av det avbrott på fem år det är sedan förra skivan Prey kom ut. För en dryg månad sedan såg tillslut Amanethes världens ljus och man kan konstatera att bandets formel i stora drag är intakt. Att lägga ner bandet fanns aldrig på kartan enligt de båda och på frågan om hur man håller liv i ett band utan att släppa något nytt material på fem år svarar Johan Edlund, som om det vore det mest naturliga i hela världen:
– Man ger fan i att splittras helt enkelt.
–Vi vill inte vara ett velande band som lägger ner och återförenas. Vi vill inte vara Henrik Larsson.

Nu har det inte varit helt tyst kring bandet under tiden. Man har spelat ute en del och det har även släppts en del samlingsmaterial.
– Ryktet om vår död är betydligt överdrivet, travesterar Anders.
– Vi är för envetna.

Ja, Tiamat har sina goda tjugo år på nacken nu för tiden och både Anders och Johan menar att om man skulle starta upp ett nytt band skulle det ändå bli med samma personer eftersom man trivs med dem. Därför kanske det inte är så konstigt att Amanethes låter väldigt mycket Tiamat. Kemin mellan dem sitter där den ska och det är det centrala för dem.
– Vi vet när låten sitter, säger Johan Edlund.

Johan Edlund
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

Ändå påtalar de att slutresultatet, vare sig det är en låt, en skiva eller en konsert inte är det viktigaste. Tiamat ser till helheten och såväl låtskrivandet som inspelningen eller själva resandet kring en spelning är minst lika viktigt. Vilket får mig att undra hur de nu ser på Amanethes, sitt senaste alster, när det väl är släppt.
– När vi har spelat in en skiva lyssnar jag på den intensivt i ungefär två veckors tid. Verkligen lyssnar sönder den. Sen lägger jag den åt sidan. Amanethes är lika mycket det förgångna som de andra skivorna, säger Johan Edlund.

Anders är av en annan åsikt.
– För mig känns den lite extra faktiskt. Vi har investerat lite för mycket för att jag ska kunna känna annorlunda. Jag är sjukt stolt över den här skivan. Men det har kanske inte så mycket med själva skivan att göra.
Johan fyller på och verkar nu ha bytt åsikt.
– Just att vi fick kämpa för att få nytt skivkontrakt till exempel. Vi har bitit ihop och kämpat tills allting har löst sig.

Amanethes såg hur som helst dagens ljus till slut, även om det tog sin lilla tid. Och tankar finns redan i nästa inspelning. Medan Amanethes spelades in till stor del i Johans lägenhet i Grekland, finns dock inget bestämt att det ska ske så i framtiden också.
– Men vi håller på med det här för att det är kul att lira tillsammans, så jag tror inte att det kommer bli så att vi spelar in på varsitt håll, säger Anders.
– Vem vet, det kanske blir i en turnébuss, resonerar Johan.

Infallen verkar många, och det samma gäller för låtarna. Johan beskriver det ungefär på samma sätt som när bandet vet att en låt är klar; den sitter. På samma sätt kan en tillfällighet göra att en låt hamnar på en skiva.
– Det kan vara precis vad som helst. En del kanske inte är med för att de passar i ett liveset, medan andra är med just på grund av det. Just när jag skrev Equinox of the Gods ville jag bara slita fram tennisracket och ställa mig framför spegeln. Man hade nästan hela ljusriggen i vardagsrummet.
– Vi gillar att hårddra saker, fastslår Johan.