Text
And all that jazz
Etiketter
Jazzen är så jobbigt stor att tränga in i.
Jag läser och söker och lyssnar. Går efter artister jag gillar, deras medmusikanter och influenser. Men jag känner också att jag går runt runt.
Jag hade ett presentkort till lokala skivhökaren och eftersom det är alldeles för ocharmigt att gå dit och köpa ny musik nu för tiden (om de mot förmodan har vad jag vill ha inne är det alltid okristligt dyrt och shoppingupplevelsen stinker). Men jazzhyllan har åtminstone varit bra då och då. Jag tänkte därför att jag kunde plocka upp något av det jag saknar nu när de hade någon form av utförsäljning med halva priset på allt i butiken.
Vilket ledde mig in till att försöka sammanställa vilka skivor som kanon säger är de bästa jazzalbumen och sen plocka åt mig det jag eventuellt missat. Jag satte samman några olika listor över de bästa jazzskivorna från 1900-talet och det här blev resultatet:
- Miles Davis Kind Of Blue (Columbia, 1959)
- John Coltrane A Love Supreme (Impulse!, 1964)
- Ornette Coleman The Shape of Jazz To Come (Atlantic, 1959)
- John Coltrane Blue Train (1957)
- Dave Brubeck Quartet Time Out! (1959)
- Cannonball Adderley Somethin’ Else (1958)
- Bill Evans Trio Waltz for Debby (1961)
- Eric Dolphy Out to Lunch (Blue Note, 1964)
- Herbie Hancock Maiden Voyage (1965)
- Charles Mingus The Black Saint And The Sinner Lady (Impulse!, 1963)
- Duke Elington & His Orchestra Elington at Newport (1956)
- Clifford Brown and Max Roach At Basin Street (Emarcy)
- Oliver Nelson The Blues & the Abstract Truth (1961)
- Albert Ayler Spiritual Unity (ESP, 1964)
- Thelonious Monk Brilliant Corners (Riverside, 1956)
- Art Pepper Meets the Rhythm Section (Contemporary)
- Sun Ra Atlantis (Saturn, 1967)
- Ahmad Jamal At the Pershing (Cadet)
- Charles Mingus Mingus ah um (1959)
- Lennie Tristano Descent into the Maelstrom (Inner City, 1952)
- Count Basie Orchestra Count Basie/Sara Vaughan (Roulette, 1961)
- Cecil Taylor Unit Structures (Blue Note, 1966)
- Sonny Rollins Sonny Rollins and the Contemporary Leaders (Prestige, 1958)
- Sonny Rollins Saxophone Colossus (Prestige, 1956)
Tyvärr hittade jag ingenting av det jag saknade i deras hyllor. Jag fick gå ner till 43 plats på min lista där jag hittade Keith Jarrets The Köln Concert från 1975. Men jag tänkte att någon annan kanske kan få ut något av listan.
Resten av presentkortet kompletterade jag min Miles Davis-samling med. The Musings of Miles (Prestige, 1955 – återutgåva 1988) och Bag’s Groove (Prestige, 1954 – återutgåva 2008).
Publicerad: 2008-05-06 00:42 / Uppdaterad: 2008-05-06 10:09
7 kommentarer
Ingen Charlie Parker? Och sen verkar du anse att jazzen uppstod 1952 och försvann 1967. Föralldel, man måste ju begränsa sig.
Men hur har du tänkt dig din röda tråd? Detta skrivet av nyfikenhet, inte för att dissa.
#
Finns det bara instrumental jazz?
#
Ozzys snowracer: Det var inte mina listor alltså.
Jag satte ihop bland andra Piero Scaruffis, Larry Jackstiens och Peter Sykes listor samt några från Amazon.
Jag gav skivorna poäng utifrån vilken plats de hade på listan och aggregerade alltihop till en lista. Jag begränsade mig i och för sig till 1900-talet, men det gjorde jag av anledningen att det var de listorna jag samlade på. Skulle gärna dela med mig av dokumentet, men eftersom jag lyckades stänga det utan att spara så har jag bara det här kvar.
Charlie Parker har heller aldrig varit min favorit. Även om han var en grym artist så brukar jag gilla honom bäst när han säter färg på någon annan artists inspelningar. Bird of Paradise är ju en pärla förstås, men jag har inga album med Charlie Parker som jag gillar. Den som var högst upp på listorna är en samlingsskiva med det bästa från hans inspelningar på Savoy & Dial Studio.
Själv lyssnar jag mest på modern jazz och håller våra norska grannar högst de senaste åren.
Jonas Wergeland: Nej, men det var inte så mycket vokaljazz som kom upp på listorna jag använde. På listan hittar du Count Basie/Sara Vaughan med Sara Vaughan som solovokalist till Count Basies orkester.
#
Jonas Wergeland: Nej, det finns mycket jazz som inte är enbart instrumental. A Love Supreme till exempel! Kan också rekommendera Portrait of Linda In Three Colors, All Black med Sonny Sharrock, kolla in den.
Listan ovan känns som såna där alltid gör, bara skivor man SKA ha men absolut inte får ha som favorit. Förutom åttan kanske.
#
A Love Supreme är tämligen instrumental. Bortsett från att det mumlas lite grann på slutet av Acknowledgement. Jag gillar dock Coltraneskivan med sångaren Johnny Hartman väldigt mycket.
Listan är såklart fantastisk. Hyllat är bra i det här fallet.
#
Alla Davis från och med Nefertiti till Tribute to Jack Johnson hör hemma där, med Jack Johnson och Miles Smiles som de allra finaste! För övrigt onödigt fnystyckande har jag ingen förståelse för varför blue train är med överhuvudtaget och när vi ändå snackar Miles Davis och saxofoner kan man ju undra vart Wayne Shorter tog vägen?
#
Wayne Shorter –> Weather Report
#
Kommentera