Mycket fuzz och larm. Långsamt trälande trummor över ett vinande gitarrspår med gud vet hur många pålägg.

Smile är den japanska trion Boris fjortonde album. De har rört sig från egna drone-experiment till samarbeten med Merzbow och Sunn O))) samt mer traditionella rockskivor.

Smile är en fortsättning på de senaste årens rörelse mot mer traditionell rock (om man räknar bort samarbetsplattorna). Det hörs kopplingar till nittiotalets Seattle-scen (ja, du läste rätt – jag menar grunge) samt grungens föregångare som Melvins (från vars Bullhead de tagit sitt namn) och Mudhoney. Buzz-In låter som hämtad från något heroinstinnt Alice In Chains. Annat som något som var skränigt då, från typ Superfuzz Bigmuff, men som idag mest låter P4-rock (om än med en mycket skränigare bakgrund).

Bäst är det när de stämmer ner och tar ner tempot. Låtarna där Michio Kurihara (Ghost) gästar står ut med sitt fylligare gitarrljud. Och drönande obetitlade avslutningen med gitarrtillägg från Stephen O’Malley (Sunn O)))) är kanske den riktiga höjdpunkten.

Där låter de musiken rinna långsamt ut från instrumenten. Med jämna mellanrum kommer mangelpartier jagande in från sidan med fradga skummande runt gitarrhalsarna. 15 minuter dallrande muller.

Men även om det är bra så räcker det heller inte riktigt till. Och sist på skivan känns den lite malplacerad, som om de inte visste vad de skulle göra med den.