Det är lördag kväll på Hultsfredsfestivalen 2003. Jag befinner mig på det lagom slöa backstageområdet, där festen fortfarande pågår, om än i ett något avstannande tempo. Festivalen lider mot sitt slut och det märks. Inte minst på mig själv. Jag är less på musik och vill i princip bara åka hem. I en sista kraftansträning bestämmer jag mig ändå för att masa mig bortåt teaterladan för att beskåda Örebros Nasum.

Det visar sig vara ett korrekt beslut, för Nasums konsert gjuter nytt liv i mig, ja bandet blåser nästan omkull mig med sin furiösa grindcore. Det är första gången jag ser bandet med assistans av nyrekryterade gitarristen Urban Skytt och energin som bandet visar upp är minst sagt imponerade. Jag håller konserten som en av de bättre jag har bevittnat än i dag.

Nasums historia fick sedermera ett abrupt slut när sångaren och gitarristen Mieszko Talarczyk förolyckades i tsunamin på annandag jul 2004 och bandet lades ner. En magnifik utgåva vid namn Grind Finale markerade slutet för bandet, men det har pratats i kulisserna om en liveinspelning även efter den och nu är Doombringer här.

Inspelad den 9 januari 2004 i Osaka, Japan, den första konserten på den Japanvändan för övrigt, är det ett piggt Nasum som presenteras. Sättningen bestod vid denna tidpunkt, utöver Mieszko och Urban, även av trummisen Anders Jakobson och basisten Jon Lindqvist. Flera konserter spelades in av ljudteknikern Bo Lund, men att valet föll på denna inspelning är inte svårt att förstå när man hör den.

Ljudet är väldigt bra och bandet är väldigt taggat. Anders Jakobson, som skrivit en text om skivan i konvolutet, har visserligen klippt och klistrat en del med låtarna och valt bort en del av en eller annan anledning, men resultatet är ett Nasum i full fart och ett Nasum på topp.

Skivan är en bit över 25 minuter lång och materialet spänner över så tidigt material som Löpandebandsprincipen ända fram till Helvete, då den sista plattan, Shift, ännu inte var släppt när konserten spelades in. Och på låtmaterialet finns inte mycket att klaga. Nasum stod för välkomponerade låtar och det är i princip bara There’s No Escape som jag hade velat lägga till.

Att de ska lyckas samla samma energi som de lyckades förmedla den där lördagskvällen i Hultsfred för snart fem år sedan är givetvis att hoppas på för mycket, men jag är ändå imponerad av hur väl framförd musiken är. Och även om jag kan känna en viss saknad när jag lyssnar på skivan, det är mycket känslor inblandade i det här släppet, är det onekligen ett klockrent dokument över ett riktigt bra liveband och ett väldigt bra komplement till resten av katalogen.