Till att börja med blir jag inte klok på hur den här skivan ska sorteras. Är det en skiva med Fredrik Nordström som heter Blue eller är det en skiva med Fredrik Nordström Blue som heter likadant eller är det rent av en skiva med Blue som heter Fredrik Nordström Blue eller handlar det om något helt annat fjärde alternativ? Jag vet inte. Och det kan väl på sätt och vis kvitta.

Att det är saxofonisten Fredrik Nordström som komponerat grunderna till musiken och att han fungerar som någon sorts bandledare är relativt säkert. Kvartetten fylls ut av hypermeriterade pianisten Bobo Stenson, Mattias Welin (som bland annat spelar tillsammans med Nordström i Dog Out) på kontrabas och Jon Fält (från Stensons trio och The Stoner för att nämna några åtaganden) på trummor. Det är en minst sagt spännande uppställning som dessutom inte har någon gemensam nämnare med elvamannaprojektet Vibb från ifjol.

Som namnet, bandets eller skivans, antyder handlar det om jazz med ett blått vemodigt anslag, något som förstärks redan i öppningslåten Allena som inleds med Stenson ensam vid pianot innan Nordström efter ett tag kliver in och fyller i med sin saxofon. Det låter ödsligt, övergivet och kanske framför allt djupt blått.

Men det här är ingen lättlyssnad svensk Kind of Blue-syssling. Istället handlar det om fri, skev och ibland rent av störig jazz där musikerna lika gärna far iväg åt motsatta håll som de låser sig i ett kompakt gemensamt groove. Det är musik sprängfylld av känslor som börjar i melankolisk uppgivenhet och någon gång färdas mot det totala sammanbrottet.

Var och en av musikerna ges stort utrymme för egna uttryck och jag fascineras lite extra av Jon Fälts uppfinningsrika spel från trumpallen. Men som sagt, att det är Fredrik Nordström som står i centrum i den här melankoliska känslostormen råder det aldrig någon tvekan om. Det är honom och saxofonen det mesta kretsar kring. Och för min del smakar den här sättningen betydligt bättre än det större formatet senast. Ja det smakar rent av fantastiskt bra.