Den kom visserligen redan i höstas någon gång, men det var först för några veckor sedan den letade sig till redaktionens postbox – Johan Christher Schütz andra skiva. Som titeln antyder rör det sig om tydligt brassefärgad jazz i gränslandet till bossan.

Schütz har komponerat det mesta själv, men också översatt ett par brasilianska och svenska favoriter till engelska (och i det senare fallet också till bossa). Allan Edwalls Den lilla bäcken och Povel Ramels Underbart är kort kläs båda om i brassefärg och det funkar riktigt hyggligt.

Nu var det kanske lite olyckligt att den här skivan landade hos mig strax efter ett par månader av intimt umgänge med de senaste alstren från Maria Rita och Bebel Gilberto. De spelar trots allt i en helt annan liga än Schütz. Särskilt när det kommer till sången. Det är dessutom just där den verkliga bristen finns här. Schütz har en begränsad och relativt entonig stämma som inte funkar för mig. Alls. Den är snäppet tristare än Alexander Bards när han sjöng in The Girl from Ipanema som Barbie.

Hur mycket bättre det skulle bli med en annan röst i mikrofonen blir extra tydligt när Aline de Lima gästar i This Sadness (Tristeza). Då blir helhetsintrycket betydligt roligare. Tänk om hon sjungit hela tiden.

Musikaliskt är det också långt mycket mer spännande. Schütz lyckas ta brassejazzen i en egen riktning och visst klingar det ändå lite nordiskt melankoliskt emellanåt? Trots att temat för albumet var tänkt att vara lycka och glädje.