I den sävliga postjulaftonsstämningen är man ganska oförberedd på att åka på en hardcore-expressionistisk powertrip.

Det är just vad som sker när jag sätter i Diablo Swing Orchestra i min julsångssönderspelade stereo. The Butcher’s Ballroom är något så exceptionellt konstigt som en eklektisk mix-up av mexikanskt stomp, vilda blåsinstrument och heavy metal i en intensiv kärleksakt med hammondorglar och en gothig operasång. De flamencostudsande rytmerna och renässansiga spanska gitarrerna ger en helt ny dimension åt begreppet avantgardism. Bandet skriver skamlöst om alla existerande regler för vad ett metalband får och inte får göra.

Det progressiva irrfärderna är njutbart överraskande och inslagen av arabiska skalor, stråkar och mörka, mullrande ljud från australienska blåsinstrument skapar en tät atmosfärisk spänning. Zodiac Virtues påminner mig om den taktfast rullande melankolin i Epicas Consign to oblivion.

Den mästerliga instrumenthanteringen skapar perfekt balans uti varenda minsta triol. Jag suckar ofta av välbehag när de lyckas få instrument av helt olika slag samverka med fantastiskt synkande resultat. Det hela vilar på en byggnadskonstruktion av hejdlös swing. Jazzmetal har aldrig låtit bättre. Psycore och Progrram är tama och fega i jämförelse.

Det är bara att sparka ut en av skivorna från min årsbästalista till förmån för The Butcher’s Ballroom. Det här fantastiska pandemoniumet är ett innovativt och modigt mästerverk.