På ytan låter det märkligt lätt. Lyssnar jag lågt på Ire Works låter det alldeles för lätt. Och då blir den alldeles meningslös. The Dillinger Escape Plan kräver volym.

Greg Puciatos röst är omgiven av gitarrer och cymbaler som viner, skriker. Han låter från mitten. Direkt ur kaoset. Medan gitarrer och trummor smäller omkring honom.

Tjusningen med The Dillinger Escape Plan är deras dynamik. Det är deras styrka och särart. Och det är tjusningen här också. Det smäller för att tas ner i tempo i några takter för att sedan explodera i en ny riktning. Det finns något i The Dillinger Escape Plan som gör det till det bästa som finns, men det finns också en annan sida av Ire Works

Förra året släppte de Plagiarism, en ep med poplåtar de spelat in versioner av. Det var Massive Attack, Nine Inch Nails, Soundgarden och Justin Timberlake. Jag vet inte om man kan kalla det för att de trevade efter en väg framåt, för det var inte så det lät. De behandlade ep:n dessutom ganska styvmoderligt genom att bara släppa den på iTunes. Men det går lätt att hitta trådar därifrån och hit. I många stycken är Ire Works det som The Dillinger Escape Plan varit parat med något som jag mest vill beskriva som cross-over. De lånar från historien, gör vad som nästan liknar poprefränger här och där, sökande efter något.

När de faller som längst ner i det hålet är det riktigt riktigt dåligt. Jag tänker framför allt på styggelsen Black Bubblegum. Där känns det som de letar ny publik där de förut bara gått sin egen väg. Och Puciatos sång tröttar många gånger ut mig. Då och då sjunger han som de spelade grunge, då och då är hans ljusa röst alldeles för tam till bandets grund.

Men oavsett det så är The Dillinger Escape Plan ett band. Jag tycker ofta att rösten är det mest viktiga instrumentet, men när de andra bandmedlemmarna är så här bra väger de upp även en svag sångare. Bandet som helhet krossar mitt motstånd. Skulle skivan vara instrumental skulle den vara fantastisk.

Orosmomentent innan den kom ut var hur någon skulle klara av att ersätta Chris Pennie som hoppat av till förmån för Coheed and Cambria. Pennie var med och startade DEP och har alltid varit en viktig del av låtskrivandet. Hur då Gil Sharone (ex-Stolen Babies) skulle kunna fylla hans plats kändes snart nog omöjligt. Men jag hade inte behövt oroa mig. I långa stycken tycker jag det är Gil som bär Ire Works. Virvlande, hetsigt och rätt. Precist och med kraft. Pennie var en formidabel trummis. Gil är en formidabel ersättare.

Ben Weinmans och Jeff Tuttles distinkta fraseringar med effektpedaler och gitarrsträngar. Liam Wilsons basgångar. De är verkligen ett fantastiskt band tillsammans.

Det finns svaga spår här. Men höjdpunkterna överväger. Ännu mer om jag slutar lyssna så mycket på Greg. Det är i de stunderna jag inser att det här var novembers bästa skiva.